När hashtaggen #metoo började spridas i Sverige var det knappast första gången som det höjts röster om sexuella övergrepp i vårt samhälle. Kvinnor har fallit offer för den skiten sedan urminnes tider och varken världen i stort eller Sverige här närmst har någonsin lidit brist på vittnesmål. Det har bara aldrig varit tillräckligt många som velat höra dem. Och ännu mindre har tillräckligt många på riktigt orkat, kunnat eller velat göra något åt situationen. Livet har gått vidare istället, generation efter generation. Alla känner, brukar vi säga, någon som blivit våldtagen. Men ingen känner en våldtäktsman. Det är sedan gammalt. Det är bara så det är.
Det är, med tanke på allt ovanstående, rent av obegripligt hur de första vittnesmålen i vad som senare skulle bli en hel svensk uppropsstorm, kunde komma som en överraskning för någon endaste själ. Ändå var det i början många som tyckte att som kom ut var chockerande, nya fakta eller upprörande. En hel del har också intagit en till viss del förnekande ställning, i försvar för vad man påstår är en massa män som felaktigt och grundlöst pekats ut som sexualförbrytare trots att de är så roliga, schysta, smarta och hyvens. Men oavsett - idag är den stora majoriteten i alla fall på det klara med att sexualbrotten både existerar och samtidigt inte heller är ett något nytt fenomen.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Vad rörelsen, om man får kalla den för det, eller revolutionen kanske till och med, har lyckats med på förhållandevis kort är otroligt - det går inte att beskriva det som mindre än det.
Metoo är överallt. Ingen lämnas oberörd, ingen lämnas utanför. Det har inte gått en enda dag på över en månad då tidningar inte skrivit om ämnet. Sociala medier svämmats konstant över av det. Ministrar har kallat till akuta möten för att hantera Metoo, arbetsgivare filar på handlingsplaner. Branscher, yrkesgrupper, kommuner, landsting, organisationer och bolag i hela landet ser över sina strukturer och policys. Ingen har egentligen något val längre – en jävla massa saker måste hanteras och framför allt tas på allvar nu.
Och förhoppningsvis vet alla också vad exakt det är som måste hanteras och tas på allvar. För så här ett tag in i stormen berättade man på nyheterna häromdagen om ”ännu ett upprop”, utan att över huvud taget nämna vilka övergrepp det handlade om. Nu lyckas politiker, ledningar och chefer prata om hur ”Metoo” ska hanteras utan att en enda gång ens vara i närheten av att tala klarspråk. Metoo har blivit ett fikarumsskämt i stil med ”vem är sugen på kaffe? Metoo hö hö”. Det finns fler exempel på när den hashtag som skapades för att tvinga fram förändring används istället för andra, obehagliga, ord.
En farlig sak med riktigt dåliga mönster och beteenden är att de allt för ofta normaliseras och till slut blir en del av samhället, arbetsplatsen, relationer eller var de nu finns. Vad som börjat med chock och efterföljande eventuellt förnekande slutar förr eller senare med att livet går vidare och anpassas . Samma process används också som överlevnadsstrategi för kvinnor som utsätts för sexuella övergrepp eller misshandlas av män de har relationer med. Något som anses vara eller känns som normalt anmäler man inte och gör man inte särskilt mycket åt.
Ingen behöver på riktigt hantera ”Metoo”. Det är inte en bra utveckling att använda en hashtag som samlingsnamn för sexuellt våld och övergrepp. Ingen känner någon som blivit utsatt för ”Metoo” än mindre någon som ”metooat”. Det heter våldtäkt. Eller grov våldtäkt, gruppvåldtäkt, våldtäkt mot barn, sexuellt övergrepp, sexuellt ofredande, sexuella trakasserier eller någon av de andra brottsrubriceringar och gärningar som det faktiskt handlar om. Det är detta som Sverige har stora problem med och som behöver hanteras och motverkas, inte ett antal upprop och en hashtag.
Låt oss inte glömma det.
