I veckan presenterades slutsatserna i uredningen (med det något obegripliga namnet Digifysiskt vårdval) som regeringen har tillsatt för att undersöka hur målen om en vård på lika villkor och en vård där den med de största behoven ges företräde ska fungera i vårdvalens och nätdoktorernas tid. Resultatet är ett lappande och lagande av ett läckande system.

Grundproblemet är det vårdvalssystem i primärvården som infördes av alliansregeringen 2010. Landstingen tvingades att organisera primärvården så att patienterna skulle ha rätt att välja vårdcentral och att välja på nytt när som helst, flera gånger i veckan om de vill. Dessutom infördes etableringsfrihet, alltså privata vårdcentraler fick startas och konkurrera om patienterna utan att landstingen hade något att säga till om var de startades. Det här visade sig snart innebära att de privata vårdcentralerna etablerade sig där det var lättast att tjäna pengar. Där det fanns en befolkning med förhållandevis små vårdbehov. Alltså framför allt i de välbärgade innerstäderna. Förorterna och landsbygden blev utan.

Det här drogs till sin spets när nätläkarföretagen dök upp. De hittade ett sätt att utnyttja systemet med så kallad utomlänsvård – alltså patientens rätt att söka vård i hela landet. De första företagen dök upp i Jönköpings län. De tecknade avtal med en fysisk privat vårdcentral och kunde sedan via telefon och videosamtal ta emot patienter från hela landet. Det blev snabbt ohållbart.

Precis som när det gäller avregleringen av skolan så betyder vårdvalet och etableringsfriheten i vården att de privata aktörerna har alla rättigheter och väldigt få skyldigheter. Den offentliga vården måste göra svåra avväganden och prioriteringar baserade på att den som har störst behov ska gå först. Den som har halsont måste vänta när den som är hjärtsjuk eller som har diabetes går före. Sådana hänsyn behöver inte nätläkarföretaget ta. Det tar bara samtalen i den ordning som de kommer in. Och är det tio eller hundra med halsont som ringer, desto bättre, då går det snabbt och enkelt samtidigt som varje samtal kan debiteras hem­landstinget oavsett hur lång tid det tar. Mer pengar in alltså. Den offentliga vården står kvar med mindre pengar i kassan och alla de svåra och tidskrävande vårdfallen. Utan möjlighet att kunna säga till den som söker för halsont att hen får vänta ett tag och se om det kanske inte går över av sig själv. Ett nätläkarföretag kan dessutom när som helst lägga ned, utan att behöva ta ansvar för de patienter de lämnar efter sig.

Det här försöker alltså Göran Stiernstedt och de andra utredarna komma åt genom ett antal föreslagna åtgärder. De föreslår de att patienter på förhand och mer långsiktigt ska välja vårdcentral. Och att rätten att välja om begränsas till ett par gånger om året. För att vårdgivarna ska få möjlighet att planera. De ska veta hur många patienter de har listade nästa vecka. Utredarna föreslår också att patientavgiften ska vara den samma i hela landet, 100 kronor, för att till exempel nät­läkarföretag inte ska kunna utnyttja systemet och etablera sig där avgiften är lägst och på så sätt locka kunder från resten av landet (vilket hände i Sörmland när landstinget där slopade patientavgiften).

Det ska enligt utredningen också begränsas vilken marknadsföring som vårdgivarna får göra. Reklamen från nät­läkarföretagen har varit minst sagt aggressiv. Dessutom ska nätläkarföretagen tvingas att etablera sig i alla landsting och även kunna tillhandahålla fysisk vård, inte bara digital. Kort sagt, den så kallade valfriheten rullas tillbaka. Det ska bli lite mer som det var innan den galna avregleringen. Och det faktum att flera av nätläkarföretagen protesterar mot förslagen visar att de faktiskt kan ha effekt.

Men det är ändå ett lappande och lagande av ett system som inte fungerar. Jag vet inte hur många bevis vi måste få på att den här så kallade valfriheten är en valfrihet för dem med störst resurser och en valfrihet framför allt för de som tjänar pengar på vård. Om och om igen får vi exempel på hur privata företag väljer ut de som de kan tjäna mest pengar på, både i skolan och i vården, samtidigt som de med störst behov står kvar med en fattigare offentlig sektor.

Självklart ska vi ha digital vård för att ta hand om de fall som lämpar sig för det, så att det blir mer tid och plats för dem som behöver mer omfattande vård. Men den måste ges i offentlig regi, där vården och prioriteringarna styrs demokratiskt och där vi låter dem med störst behov gå först. Utredningens förslag för en mer jämlik vård går helt enkelt inte tillräckligt långt.