Maria-Pia Boëthius: Finlands stora sorg

Att lyfta blicken från decennielånga forskningar i Finlands historia och plötsligt se finnar i Torneå bilda mur mot flyktingar från grymma krig var en omskakande upplevelse. Min morfar dog i just Torneå av skador han ådragit under försvaret – mot nazityskarna – som 1944 försökte bränna ner finska Lappland efter att tidigare ha varit Finlands allierade i kriget mot Sovjet. Morfar Antti Andersén var baningenjör i just Torneå och gav sig 1944 ut för att reparera en bro, som tyskarna bombat. De anfölls av tyska Stukabombare och Antti tvingades ligga under bron i mängder av minusgrader och timmar; han hämtade sig aldrig. Jag är glad att han slapp uppleva nutiden, där populistiska krafter, på jakt efter makt med hat som smörjolja förföljer den svensktalande minoriteten i landet, som levt där sen tidernas morgon.

Sällan har jag stött på ett land med en mer komplicerad och polariserad historia än Finlands, mitt andra fosterland. Min mamma flydde från Finland 1944 efter att ha varit vid fronten i både vinterkriget och fortsättningskriget som sekreterare åt general Paavo Talvela. Hon trodde att ryssarna skulle invadera landet och att hon skulle bli avrättad. Därför flydde hon, av skräck, liksom dagens flyktingar från Syrien och Irak.