Annie Croona: Ett jobb som kräver medmänsklighet kan inte ha så här omänskliga villkor

”Mitt hjärta har gråtit många gånger hos dessa människor. Jag är stark och kan vara bestämd, jag får de äldre att kliva upp ur sängen även när de inte vill. Men hur många av oss orkar göra det?” 

Så skriver vårdbiträdet Monica Henriksson i en debattartikel i Arbetet, en text i vilken hon meddelar att hon nu har sagt upp sig. Hon orkar inte längre. Resurserna för att tillgodose de äldres grundläggande behov finns inte, det är inte mänskligt att tvingas vara otillräcklig vecka ut och vecka in. 

Undersköterska är Sveriges vanligaste yrke och många undersköterskor jobbar med just hemtjänst. Jag känner igen mig så mycket i det Monica skriver eftersom jag själv arbetat i hemtjänsten, om än för ett decennium sen – men förutsättningarna tycks inte ha förbättrats. 

När vi läser om hemtjänsten är det ofta i form av larm om missförhållanden bland vårdtagarna (detta opersonliga ord som får användas i brist på något bättre): om äldre som lämnats ensamma eller inte fått sin mat. Det är så klart oumbärlig rapportering, och systemet – där vinstdrivande aktörer, som prioriterar vinst före vård, bär ett tungt ansvar – måste fortsatt granskas och ifrågasättas. 

Men varför uppstår de här situationerna? Bristerna är knappast sprungna ur illvilja, utan ur stress. Hemtjänsten lider av kronisk underbemanning och verklighetsfrånvända scheman som helt saknar utrymme för när livet händer – men det gör det. Någon ramlar. En anhörig har frågor. Tidsramen spricker, helt enkelt.

Det här skulle egentligen ha varit ett reportage: jag frågade min gamla arbetsplats om jag fick komma tillbaka och följa med personalen under en dag. Jag hade velat fråga vad som har hänt. Har ni fått arbetskläder nu? Har ni fler bilar, eller måste ni fortfarande cykla – oavsett väder? Har ni tid att gå på toaletten? 

Men socialchefen sa nej till min förfrågan. Kanske är man rädd att de villkor man själv satt upp, eller ja, tvingats sätta upp – budget i balans! – skildras för tydligt: att man själv blir föremål för kritik. 

Jag kan alltså bara berätta om mina egna erfarenheter och om det andra – som Monica Henriksson – vittnar om. Som att det inte går att komma prick sju om man börjar sju, utan att man måste komma kanske en kvart tidigare, och alltså jobba gratis en stund varje dag. Schemat går inte ihop annars. 

Och det där med arbetskläder, bilar, toalettpauser – allt det är sant, eller var det då. Jag sprang i trappor, duschade de äldre, städade och utförde lyft, allt i mina egna kläder och skor. Jag gick eller cyklade överallt. Toalettbesök fick ske på lunchen. När vårt arbetslag lyfte frågan om toalettpauser svarade den dåvarande socialchefen: ”Ni kan väl kissa hos vårdtagarna?”. 

Hemtjänstyrket är tungt, både fysiskt och mentalt. Man arbetar hemma hos människor; det är privat, det är ibland känsligt. Det är kroppsvätskor och förtvinade muskler. Det är skam, motstånd, ibland ilska. Det är tunga lyft, sjukdomsfall, oroliga eller arga anhöriga. Man kan inte kombinera den sortens uppgifter med enorm tidspress; det är att kasta folk rakt in i väggen. 

Jag hade på många sätt de mest värdefulla dagarna i mitt liv när jag jobbade i hemtjänsten. Det låter som en klyscha men att hjälpa äldre människor är ett djupt värdefullt arbete. Vårdtagarna blev mina vänner, jag gjorde allt jag kunde för dem. Men förutsättningarna var fruktansvärda. 

Kanske är det fortfarande så att gemene man inte förstår hur verkligheten ser ut i den här världen. Förstår folk hur många besök man förväntas hinna med under morgontimmarna, eller hur kort tid man har på sig till allt som ska hinnas? Jag hade besök som schemamässigt var fem minuter långa. In, ge medicin, ut. Det går inte att behandla människor så, vare sig vårdtagare eller personal.

Är det inte konstigt, egentligen, att hemtjänsten tillåts se ut så här, år efter år? Det är som om politikerna själva inte ska bli gamla. Men det ska ni, det ska vi alla. Förr eller senare kommer man i kontakt med hemtjänsten. Det är besluten som fattas nu som avgör hur den upplevelsen kommer att se ut.