Största chocken efter romregistret är polisens oförmåga att inse sin egen rasism. Ett minimikrav för polisens särställning i samhället är att kåren ständigt jobbar på att distansiera sig från sina fördomar, skriver Richard Olsson i veckans ledare.
När Skånepolisens registrering av romer nyligen avslöjades lades nyheten till en lång lista av rasistiska skandaler inom polisen. Oförmågan till självinsikt var därför det som chockade mest. Det som gör polisen till en rasistisk organisation är inte att enskilda polismän bär på fördomar, utan att det tycks finnas en kultur inom kåren som tillåter att man baserar sitt agerande på dem.
Att bära på fördomar i sitt undermedvetna är inte i sig det som definierar en rasist, utan hur man väljer att reagera när de bubblar upp i ens medvetande. Den som aktivt ifrågasätter och förkastar varje fördom som gör sig påmind bör inte dömas för att fördomarna en gång planterats där.
Vi påverkas nämligen alla av rasistiska föreställningar – en smitta som vi utsätts för i samma ögonblick som vi börjar ta intryck av världen runt omkring oss. Det är få som är helt befriade från diskriminerande idéer, för så djupt rotar de sig när de sprids från generation till generation genom slentrianmässiga förenklingar, stereotyper och ibland ont uppsåt. De tar sig uttryck i reflexer och instinktiva reaktioner på omgivningen.
Dessa idéer som genomsyrar en befolkning och som alltför sällan ifrågasätts är uttryck för den strukturella rasismen. Den där okända kraften som helt förnekas av vissa, men som lämnar ett stort hål i vår förmåga att förklara förtryck om vi bortser från den.
Att aldrig låta fördomar styra kräver ansträngning. Det kan i många fall vara möjligt att förlåta den som misslyckas, men som inser sitt misstag och ser det som ett behov av att jobba ännu hårdare.
Polisen är däremot inte vilken grupp som helst, utan en som fått unika rättigheter av samhället. Ett minimikrav för denna särställning måste vara förmågan att distansera sig från sina egna fördomar och förhindra att de styr över ens handlingar. Att kunna inse att den där uppfattningen som någon gång fastnat i ens undermedvetna och som knyter etnicitet till brottslighet är befängd, rasistisk och förkastlig.
Men polisen borde dessutom kunna krävas på antirasism. Antirasist är den som inte bara arbetar för att mota sina egna fördomar i grind, utan också mot att fördomar sprids. Det kräver dock att man först och främst inser, erkänner och arbetar mot sina egna rasistiska föreställningar. Den svenska polisen har en lång väg att gå innan man når dit.
För att bekämpa strukturell rasism krävs strukturerat arbete. För tre år sedan tog Malmö stad fram en övergripande handlingsplan mot diskriminering i alla stadens verksamheter. Den togs fram tillsammans med representanter från diskriminerade grupper och en ny version håller nu på att slutföras för att antas efter årsskiftet. Det är ett föredömligt arbete som polisen måste ta efter. Men först måste man själv inse vidden av problemen.
När Stefan Löfven för ett tag sedan fick frågan i en intervju om hur han och hans parti påverkas av rasism kunde han inte ge något svar. Det är förståeligt, eftersom den strukturella rasismen är svår att sätta fingret på. Ändå bär vi alla på den och det är oerhört viktigt att kunna prata om. Första steget mot förändring är alltid att erkänna problemet.
Richard Olsson
