Ledare. Göran Greider.

2021-02-23 03:00
Puffetikett
Dagens ETC

Enda rimliga strategin för att bekämpa SD

Skäll ut toppen och botten i SD, men respektera den otrygghet som driver många i armarna på ett högerpopulistiskt parti.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Genom åren har jag mött hundratals människor öga mot öga – obs, det är ingen hjältemodig formulering – som uttryckligen sagt att de röstar på Sverigedemokraterna. Sedan pandemin bröt ut har det förstås ändrat sig, eftersom jag inte varit ute i landet på möten och föredrag. Men trenden har hela tiden varit att fler vågar säga att de röstar på detta parti, vilket inte var fallet före 2010 eller 2014.

Ibland har det varit underliga situationer. När Falu kommun var tvungen att göra om valet 2018 på grund av poströster som inte kom fram, ordnade dalatidningarna en stor öppen valvaka. Många politiker var där. De satt vid sina bord. Det ensammaste bordet var SD:s. Där hade de självklart kostym på sig, om än inte av något dyrt märke. Jag pratade inte med dem. Men jag minns ödsligheten och pariastämningen kring dem.

Valet 2018 var jag ute en hel del på vägarna i Dalarna. Jag glömmer inte paret i 70-årsåldern. Maken röstade på Liberalerna, hustrun på SD (vanligare att det är tvärtom). Vi stod ett bra tag och pratade på en parkeringsplats i Ludvika. Hade hon inte sagt vad hon skulle rösta på så hade jag gissat på Socialdemokraterna. Hon oroade sig för brottslighet och ökat våld och förknippade det med invandring. Var det en skolad rasideolog jag mötte? Nej, det var en helt vanlig människa, skärrad över ett samhälle som slits isär.  

De där riktigt ideologiska SD-arna är något helt annat. En av dem satt jag och grälade med på en handelsträdgård av alla ställen. Det var den där mannen från Borlänge, med ett tjänste-mannajobb, som på SD:s landsdagar senare, 2017, hävdade att muslimer inte var fullt ut människor.  

Sedan har vi en helt annan sorts SD-sympatisörer: småföretagaren som är orolig för allt, för vad ökad förekomst av svart arbetskraft gör i spåren av migration och dålig integration. Prickfria bilverkstäder som konkurreras ut för att de följer lagar och avtal. Företagare som upplever ett reellt hot mot sin egen levnadsstandard, och de kan själva vara invandrare, jag har pratat med sådana. 

Till samma kategori hör ofta också den unge byggjobbaren som ser hur utländsk arbetskraft via underleverantörer utnyttjas och både blir förbannad och orolig för att det egna jobbet hotas.

Räknar vi bort alla som inte är ideologer och övertygade rasister är de allra flesta som lägger rösten på detta parti helt enkelt vanliga människor. Jag anser förstås att de är vilseledda och har fel, men det finns oftast så att säga en materiell grund till varför de röstar som de gör. 

Jag har ända sedan SD på allvar började växa varit helt emot demoniseringen av de vanliga människor som stöder SD.

Däremot har jag inget emot demoniseringen av två andra skikt i denna rörelse: Ledningen och många av dess förtroendevalda (som ju stup i kvarten kommer ut som höger-extremister, förintelseförnekare, islamhatare) – samt den stora undervegetation som inte är medlemmar eller har några uppdrag men som i någon sorts ensamt raseri bidrar till förgiftningen av samhället på sociala medier eller i vardagliga samtal på tusen och åter tusen arbetsplatser.

Den som tror att det räcker med att bekämpa rasideologerna och invandrarhatarna i toppen och botten tar miste. Jo, de ska angripas så fort de förgiftar debatten eller de sociala medierna med sin förryckta rasism. Men det är inte den strategin som kan få den högerpopulistiska vågen att bedarra.

Jag vet inte exakt hur medveten socialdemokratins nuvarande strategi gentemot mot SD är. I fallet Peter Hultqvist, försvarsministern som fick hela Aktuellt att skaka till i ett furiöst och underbart angrepp på Åkessons parti så är det ingen strategi. Knappast någon ledande S-politiker har en så lång historia av antinazism och antirasism som just Hultqvist – han har varit lika förbannad i åratal och i yngre dagar slogs han hårt mot de spår av nazism som fanns i Dalarna. Jag tror att den rätt folklige Hultqvists attack mot SD faktiskt var framgångsrik: Han är så långt ifrån en typisk vänsteraktivist man kan komma och i krönikor genom åren har han varit noga med att inte demonisera de mer normala människor som röstar på SD.

Den stenhårda kritiken av rasistisk och anti-feministisk domedagsretorik från toppen och botten i SD får aldrig upphöra. Så är det. Men om S-ledningen (eller vänstern i allmänhet) inbillar sig att det räcker med det för att SD ska tappa mark på allvar och för att KD och M ska avstå från att ta stöd av SD för ett regerings-underlag – ja, då fruktar jag att man hugger i sten. 

Min kollega på Dala-Demokraten, Robert Sundberg, går ibland igenom röstningsmönstren för SD i olika län och kommuner. I många delar av olika kommuner i Dalarna blev SD största parti i valet 2018. Det är konsekvent de kommundelar som ligger längst från urbana centrum. En pressad, nedrustad periferi med stor andel låginkomsttagare lägger där rösten på SD när de vanliga partierna inte levererar välfärd och service. I nästan alla dalakommuner utom de mer urbana Falun och Borlänge blev SD största parti efter Socialdemokraterna.

Den sociala verkligheten är mindre en konflikt kring rasism och antirasism och långt mer en konflikt kring välfärd och framtidstro. Jag tror att vänstern och social-demokratin måste fatta vidden av detta. Skäll ut toppen och botten i SD, men respektera den otrygghet som driver många i armarna på ett högerpopulistiskt parti som inte är något annat än kapitalets hantlangare.