Ledare. Göran Greider.

2018-11-07 03:00
Puffetikett
Dagens ETC

En S-ledd minoritetsregering är det mest praktiska

Ulf Kristersson kan knappt leda sitt eget parti.

Moderatledaren Ulf Kristersson är en pressad man. Han leder ett parti där mer än hälften av anhängarna vill ha någon form av samarbete med Sverigedemokraterna fastän han själv säger sig inte vilja ha det. Lokalt har Moderaterna inlett samarbeten med eller släppt fram Sverigedemokraterna och Kristersson har inte haft auktoritet nog att kritisera de egna kommunpolitikerna, i stället har han i det närmaste flytt problemet.

Kristersson är dessutom ledaren för en allians som är djupt splittrad och kan befinna sig under avveckling och där hans enda hängivna supporter är Ebba Busch Thor, den mest reaktionära av samtliga Alliansens partiledare.

Jag har sett liberala partiföreträdare tyst och förtvivlat skaka på huvudet åt KD-ledaren, exempelvis när hon för egen del önskade sig posten som jämställdhetsminister i en borgerlig regering.

Den stora frågan nu är vad som rör sig i huvudena på Annie Lööf och Jan Björklund. Rimligen borde de ta intryck av det som sker i Sverige, när moderata kommunpolitiker samarbetar med SD och göra dem allt tveksammare till att släppa fram en regering ledd av Kristersson.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Lööf och Björklund måste också ha noterat hur en högerpopulistisk våg fortsätter att rulla fram i världen: Alternativ för Tyskland hade nyligen stora framgångar i ett delstatsval; i Brasilien valdes en president som kallats för tropikernas Trump. I USA kommer dag efter dag nya xenofoba utspel från den amerikanske presidenten. Varför drar inte Centern och Liberalerna den självklara slutsatsen: Att till varje pris försäkra sig om att svensk högerpopulism inte normaliseras.

Skulle de släppa fram en M-ledd regering i någon variant innebär det i praktiken att SD får in en fot i värmen – och vi kan vara säkra på att de inte drar tillbaka den i första taget. Så varför vågar de inte ge upp Alliansen för att i stället släppa fram det som är den minst dåliga lösningen i denna bedrövliga situation: En socialdemokratisk minoritetsregering?

Svaret på frågan är: De vet att om de ger upp Alliansprojektet så kommer det att smulas sönder fullständigt, kanske för gott. Jag har nyligen liknat Alliansen vid en maräng: Det går inte att dela på en maräng utan att den går i smulor. (Visserligen invände någon att gamla maränger ofta blir riktigt sega…). Alliansen var efterkrigstidens stora borgerliga försök att utmana den socialdemokratiska hegemonin. Alliansen talade till det djupa sossehat som konstituerar mycket av den borgerliga världsbilden.

Under valrörelsen, och även långt innan, tog det sig uttryck i en slående arrogans hos de borgerliga partiledarna: De såg det som fullständigt självklart att Löfven måste bort. Även efter valet, som slutade i ett nederlag för Alliansen (143 mot 144) har arrogansen dröjt kvar, särskilt hos Moderaterna. Den räckte för att med SD:s hjälp rösta bort sittande regering, trots att samtliga inblandade i kuppen visste att de inte hade någon egen självklar statsministerkandidat.

Alliansen var oerhört framgångsrik under den första mandatperiod den satt vid makten, då den lyckades slå sönder en hel del av den svenska välfärdsstaten. Men just den ”framgången” bidrog till att göda svensk högerpopulism, som till stor del är en irrationell reaktion på en försämrad välfärdsstat. Den marknadsliberalism Alliansen står för – hård arbetslinje, åtstramningar och skattesänkningar för de rika – banade väg för Åkessons växande rörelse, på samma sätt som tillbakarullningen av trygghetssystemen i såväl USA som Frankrike eller Tyskland röjde väg för xenofoba missnöjespartier.

Jag har då och då påpekat något som allt för sällan sägs: Att svensk och europeisk borgerlighet krisar lika mycket och ibland mer än socialdemokratin. Denna borgerlighet sitter fast i en dogmatisk marknadsliberal syn på snart sagt varje samhällsfråga. Låsningen i svensk politik är i allra högsta grad en effekt av att såväl Centern som Liberalerna anammat en ekonomisk politik som är mer eller mindre nyliberal.

På vänstra kanten i svensk politik hävdar många att Socialdemokraterna bör släppa varje försök att ta makten. Men även det är ett dogmatiskt renhetsivrarprojekt. Om S ger upp varje maktanspråk innebär det i praktiken att svensk högerpopulism normaliseras, när en högerregering måste stödja sig på SD. Många vänstersossar verkar inte se det problemet. Och skulle en ekonomisk kris slå till under mandatperioden kan vi vara säkra på att de som drabbas av en moderatledd högerregering är arbetarklassen medan S bara vanmäktigt kan stå och titta på.

Jag har länge hävdat att en socialdemokratisk minoritetsregering är den enklaste och mest praktiska lösningen. I förra veckan såg det faktiskt ut som om till och med DN:s ledarsida var på väg att ansluta sig till den idén. S blev det största partiet, i det största regeringsunderlaget, och en S-ledd minoritetsregering skulle ha legitimitet bland väljarna.

Ulf Kristersson kan knappt leda sitt eget parti.

DIGITAL PRENUMERATION

FÖRSTA MÅNADEN GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första månaden. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Beställ” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter

Göran Greider
Göran Greider 

Är chefredaktör för socialdemokratiska Dalademokraten. Skriver ledare i Dagens ETC varje onsdag.