Både när jag jobbade inom skolan och som vårdbiträde inom äldreomsorgen fanns de äldre kvinnorna som jobbade deltid. Inte för att de tjänade så bra att de kunde unna sig kortare arbetstid, utan för att de helt enkelt inte orkade jobba heltid. Detta fick givetsvis ekonomiska konsekvenser när de senare skulle gå i pension.
LO-kollektivets medlemmar går i pension tidigare än 65 års ålder. Kvinnorna går tidigare än männen. Ändå har nu alltså pensionsåldern höjts och kommer successivt att höjas i takt med att medellivslängden ökar. Detta utan att några andra förändringar i övrigt skett eller planeras som förbättrar arbetsmiljön och villkoren.
Före höjd pensionsålder borde det funnits ett förslag på hur människor över huvud taget ska hålla ett helt arbetsliv. Hur gör vi för att ha en arbetsmarknad som människor kan vara i utan att förstöra kropp och själ? Vi har alldeles för många som bränner ut sig, människor i vården springer i dubbla skift. Om vi ska jobba längre hade det varit rimligt att vi fick kortare arbetsdagar eller arbetsveckor.
Den nya given för Socialdemokraterna verkar dock vara att hata på de som har sämst förutsättningar. De bekämpar de fattiga istället för att bekämpa fattigdom. Visst finns de som vill jobba längre. De som är högutbildade med välbetalda jobb kanske kan jobba längre än i dag. De bör så klart få göra det om orken och viljan finns. Men att höja pensionsåldern för alla när de finns stora grupper som inte ens orkar jobba till 65 är fel väg att gå.
Hur länge vi lever och får uppbära pension är en tydlig klassfråga. Skillnaden i medellivslängd mellan en högutbildad Danderyds-bo och en lågutbildad Vårby gårds-bo är 18 år. Danderydsbon får pension 18 år längre än Vårby gårds-bon. Det innebär att de som ”kostar mest” i nuvarande system är högutbildade från Danderyd då deras pension dessutom är högre. Personer från LO-kollektivet ”får ut” mindre från systemet trots att de ofta jobbat fler år än tjänstemän då de börjar arbeta tidigare. Det är dock de sista åren i arbetslivet som ger mest till pensionen vilket ytterligare ökar pensionsskillnaderna.
Nu ska medellivslängden utgöra riktålder istället för en fast ålder. Prognosen för mig ser ut att bli 68 år. Jag tänker på mina tidigare kollegor inom äldreomsorgen och skolan som gick tidigare. De hade inte orkat. Förutom att de betalade sin egen arbetstidsförkortning så fick det betala genom att få sämre pension, vilket i sin tur ökade beroendet av att ha en partner för att klara sig ekonomiskt.
När politik tidigare handlade om att förbättra välfärdssystemet - så handlar det numer snarare om att begränsa, försvåra och skära ner. Det var oerhört länge sedan socialdemokratin hade något progressivt förslag som förbättrade för människor. Diskursen handlar enbart om Nato, hårdare tag, förorten och illa dolda rasistiska förslag.
Minsta möjliga förbättring för de fattigaste pensionärerna möts av motstånd från en stor del av partierna som är så fixerade vid att befästa klasskillnader och försvåra för vanligt folk att de verkar lida av tvångstankar hela bunten.
Jag tror vi lever i den politiskt mörkaste perioden jag upplevt. När vi snart går till val finns en uppenbar risk att dessa partiers agendor totalt kommer genomsyra den politiska diskursen. Med en socialdemokrati som inte förmår föra ut egna idéer och ett vänsterparti som släppt miljöfrågan och leker industriparti samtidigt som Miljöpartiet balanserar på ett par procent och saknar kommunikativ förmåga – känns det minst sagt utmanande.
Vi får hoppas att pendeln snart kan slå tillbaka och att vi kan röra oss tillbaka från detta politiska Mordor.
En dröm hade varit att de partier som vill försämra våra pensioner genom att tvinga folk att arbeta ihjäl sig upp i åldern åker ur riksdagen och att de själva får prova på ett riktigt arbete för en gång skull. Kanske hade det gett dem perspektiv och insikt.
