Kommentar. Maria-Pia Boëthius.

2014-03-05 14:15
En prorysk anhängare draperad i den ryska flaggan går förbi en militärbas i Sevastopol på Krimhalvön i Ukraina.  Bild: Andrew Lubimov/AP
En prorysk anhängare draperad i den ryska flaggan går förbi en militärbas i Sevastopol på Krimhalvön i Ukraina.

Dramaturgin i Ukraina är satt: David mot Goliat, gott mot ont

Dramaturgin är redan satt. David mot Goliat, godhet mot ondska. Men det gäller att hålla huvudet kallt när det kommer till Ukraina. För det är omöjligt att skilja på propaganda, rykten och verkliga händelser.

EU har nu beslutat att rikta stark kritik mot Ryssland för deras intrång i Ukraina. Ord alltså.

När det gäller krisen i Ukraina har jag beslutat mig för att betrakta den utifrån, mer som en utomjording, tills läget klarnar. Opinionsbildningen när det gäller uppmarsch till krig är det allra viktigaste vapnet, viktigare än hela arsenalen av krigsmateriel. Gången är att medierna uppviglar – på båda sidor. Krig säljer, när allt kommer omkring, alltid bäst. Människor tillhålls att ta ställning fast det ännu är omöjligt att skilja på propaganda, rykten och verkliga händelser.

I kulisserna rör sig mörka krafter, som det militärindustriella komplexet, hökar med en dagordning, välbetalda lobbyister och numera PR-folk, som anlitas för att slå blå eller röda dunster i våra ögon.

Min erfarenhet är att när en människa fåtts att ta ställning vill hen inte gärna backa eller ta in nya fakta, som motsäger det hen beslutat sig för att tycka. Och med nätet har vi fått en grupp människor som bara slukar de medier eller sajter, som bekräftar vad de redan bestämt sig för att tycka.

Ryssland ligger sedan länge illa till när det gäller den västliga opinionsbildningen. Med rätta Putins styre är egenmäktigt och maktkorrumperat och synen på homosexuella och hela HBTQ-rörelsen är motbjudande. Men när någon försökte påpeka att det finns kända homofober i den nya, ukrainska regeringen avfärdades det ilsket om irrelevant. Det som tjänar till uppvigling för den ena sidan tystas ner när det gäller den andra.

EU har ända sedan den orangea revolutionen i Ukraina 2004 ivrigt stött motkrafterna. En av deras främsta företrädare har varit Sveriges utrikesminister Carl Bildt. Han sågs nyligen vandra på Majdantorget i Kiev, stödjande de krafter, som han i andra sammanhang kallar gatans parlament. Det är detta gatans parlament, som nu tillsatt den nya, ukrainska och icke folkvalda regeringen, den som västliga medier hänvisar till.

Jag tror inte att Bildt med sitt stöd kunde förutse dagens utveckling, men han är en av de viktigaste maktspelarna i denna utveckling, något som han vill slippa tala om. Om det uppstått en ”mycket allvarlig situation”, som han säger har han kraftigt bidragit till den.

Ukrainas torg ville något annat. Men när de väl störtat regeringen visste de inte riktigt vad. Retoriken har nu hamnat i krav på EU, Nato och väst, något varken EU, Nato eller FN vill ta konsekvenserna av, trots att EU med alla krafter och Bildt som galjonsfigur stött upproren i Kiev.

Från Rysslands sida bör det se ut så här: EU har sedan 2004 i en allmänt känd hemlighet stöttat upproren i Ukraina, både med pengar och opinionsbildning. Efter upproret 2004 fick de ”sin” regering med Julia Tymosjenko och Viktor Jusjtjenko. Men den levde inte upp till förväntningarna och majoriteten i Ukraina valde nästa gång ge Viktor Janukovytj makten. EU, med Bildt i spetsen, har nu bidragit till att störta den folkvalda Janukovytj och från rysk sida måste det se oerhört provocerande ut.

Tänk om Occupy Wall Street, gatans parlament, lyckats skaffa sig en liknande maktposition med stöd från Sydamerika, avsatt Obama och tillsatt en i deras ögon progressiv president – vad skulle EU och Carl Bildt ha sagt då? Förmodligen att det på alla sätt strider mot folkrätten, vilket det skulle ha gjort.

USA har ständigt ingripit, oftast mot folkrätten, i ”sin” intressesfär: Vietnam, Granada, Panama, Afghanistan, Irak och så vidare, med hundratals eller tusentals eller miljontals döda. När jag skriver detta har ingen dött i Rysslands rättsstridiga maktuppvisning i Ukraina, faktiskt en häpnadsväckande men naturligtvis olämplig insats.

Krim hörde till Ryssland fram till 1954 men skänktes det året till Ukraina. Ryssland och Ukraina tillhörde på den tiden samma imperium, Sovjetunionen, och enligt berättelsen var Nikita Chrustjov på fyllan när han gav bort Krim. Tanken att maktens män kan ge bort människors hembygd är fasansfull, tänk Palestina. Egentligen är Krim krimtartarernas hemvist, den stackars halvöns befolkningar har varit utsatta för mängder av maktövergrepp.

Idén att Ryssland nu gett sig in på erövringskrig, som betyder att Sverige måste upprusta, måste tillskrivas hökarna och vapenindustrin. Jag avskyr när någon säger ”vad var det jag sa?”, men ändå: Europa befinner sig i en hejdundrande kris, på många sätt skapad av politikerna själva och i hela historien kan vi se att krig eller hot om krig är ett sätt att gömma undan sådana tillkortakommanden och istället försöka uppvigla folket mot en påstådd, gemensam fiende.

Jag hoppas att vi alla kan hålla huvudena kalla och inse att våra ställningstaganden används som vapen, i värsta fall massförstörelsevapen.

DIGITAL PRENUMERATION

TVÅ VECKOR GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första två veckorna. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Prenumerera” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter

Maria-Pia Boëthius
Maria-Pia Boëthius 

Har sedan första numret varit ledarskribent i rikstidningen ETC. Varje lördag skriver hon ledaren i helgtidningen ETC.