Ledare. Göran Greider.

2018-11-14 03:00
Illustration: Emanu
Puffetikett
Dagens ETC

Detta är min bön för klimatet

”Klimatfrågan är en politisk fråga, den största mänskligheten stått för.”

Heavenly father

please help us

Help us to be brave

Om och om igen tittar jag på den en minut långa video som filmats av en familj på väg i bil genom lågorna i staden Paradise i Kalifornien. Miljoner människor har säkert sett den. Mamman ber en stilla bön där i bilen när den rör sig genom ett hav av förtärande eld. Det är bibliskt. Det är Harmageddon. Det är världens slut.

En stad som heter Paradise brinner ner. Det är så bibliskt att en sittande amerikansk president frivilligt påtar sig rollen av djävulen själv – när hans reaktion inför katastrofen blir att beskylla delstatens ledning för dålig skogsförvaltning och hota med att ta ifrån dem federala bidrag. Icke ett ord om klimatförändringarna.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

De torra markerna har fattat eld på flera platser i delstaten. Forskare har varnat i åratal för att skogsbränder kommer att bli allt vanligare i Kalifornien men det gäller i stora delar av världen – år för år blir brandrisksäsongen litet längre på grund av den globala uppvärmningen.

Men oftast också på grund av ett alltmer industrialiserat, monokulturellt skogsbruk.

I slutet av augusti i år släppte den kaliforniska delstaten en rapport som varnar för snabbt växande risk för svåra skogsbränder, för att det stigande havet dränker stränder och, naturligtvis, för torka.

Vi äntrar en apokalyptisk era. Så här kunde sommaren 2014 i Sverige beskrivas:

”Motorvägarna dallrade på avstånd. Verkstäderna var knäppande stekgrytor. Rummen kvava och klibbiga. Dagarna var kisande, väntande. Nätterna var ett fåfängt fläktande. Landskapet blev allt mer främmande för varje dag utan regn eller svalka. Traktorer slog fälten med förarhyttsdörrarna fasthakade på vid gavel.”

I sin bok ”Brandvakten” fångar författaren Sven Olof Karlsson värmeböljan sommaren 2014. Den sista dagen i juli, vid lunchtid, slår så en första liten låga upp på ett hygge i Västmanland där en markberedare färdas.

Vanmäktigt försöker den ensamme föraren släcka branden med en brandsläckare. Sedan sprider sig elden – till slut har den hemsökt mer än fjortontusen hektar. Den är inte långt ifrån att ödelägga en svensk stad, Norberg. På anslagstavlan på det lokala konditoriet satt länge efteråt anslag som kallade till möten för att hantera katastrofen.

Fyra år senare är det dags igen. Dag för dag följde vi brandrapporterna. Brandmän blev hjältar. För de flesta kändes det allt svårare att njuta av det ”fina” vädret. 2018 års bränder borde ha förändrat svensk politik.

Ett tag trodde jag att de skulle göra det. Kanske räddade de kvar Miljöpartiet i riksdagen, men så mycket mer hände inte. Hade vinden jävlats bara lite extra kunde städer ha hotats även sommaren 2018.

Klimatfrågan är en politisk fråga, den största mänskligheten stått för. Men den har ännu inte blivit en existentiell fråga för merparten avinvånarna på denna planet.

De som råkar befinna sig där bränderna eller orkanerna drar fram kommer att bära med sig denna erfarenhet livet ut. Men de flesta av oss läser endast om katastroferna i uppvärmningens spår. Vi kan identifiera oss med offren, om det är människor eller djur. Men vi har ingen förmåga att identifiera oss med hela ekosystem som är pressade, med haven, skogarna eller luften. Våra hjärnor fungerar inte så.

Så vi måste träna oss. Vi måste skaffa oss ett språk för en ny inlevelse i biosfärens tillstånd. Jag vet inte hur det ska gå till. Men jag tror att de stora religionerna ibland kan erbjuda ett sådant språk.

Den bön som familjen bad när den for fram genom eldens landskap kom knappast bara ur en rutinmässig amerikansk religiositet. Jag tror att när undergången känns nära letar vi efter de allra största orden: Helvete, paradis, gud, satan.

Politiken har däremot än så länge inget språk som verkligen fångar det ödesmättade i det läge vi befinner oss i. När Isabella Lövin i somras skrev en mycket uppjagad artikel om klimatkrisen i Dagens ETC anklagades hon för alarmism.

Men hennes artikel var ett seriöst försök av en politiker att tala, verkligen tala, om klimatkrisen.

Samtidigt som de kaliforniska bränderna pågår råkar jag lyssna på en symfoni av en närapå bortglömd svensk tonsättare som heter Torbjörn Iwar Lundquist. Hans fjärde symfoni har titeln ”Sinfonia ecologica”.

Jag vet inte mycket om honom. Men han skrev musik till en massa kända filmer innan han gick över till att skriva klassiskt. De första minuterna av hans ekologiska symfoni är som att gå genom eld. Jag hör det strax efter att jag sett den där videon från helvetesfärden genom ett brinnande paradis.

De stora bränderna är apokalyptiska. Men apokalyps är grekiska och betyder egentligen att ”ta bort det som täcker”, det vill säga avslöja och klargöra. Apokalyps betyder inte världens undergång, utan slutet för allt det som hindrar oss att se och känna – och därefter handla:

Fader vår i himlen

Hjälp oss att se

Hjälp oss att ta bort det som hindrar

oss att se

så att vi blir rädda på allvar

så att vi kan hjälpa oss själva

och allt levande vi är sammanvävda med

Fader vår i himlen

Hjälp oss att se, att höra,

att känna och att handla

800dagar

DIGITAL PRENUMERATION

FÖRSTA MÅNADEN GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första månaden. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Beställ” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter