Lotta Ilona Häyrynen: Hur kunde Ann Heberlein inte se högerns lögner tidigare?

För några år sedan intervjuades mörkhögerprofilen Ivar Arpi i Dagens ETC, bland annat om vad han anser om sina tidigare politiska förebilder idag. Han var den förste i Sverige att intervjua Jordan B Peterson, vars bok 12 Livsregler blev en världsomspännande succé. Sedan gick det utför för Peterson. Köttdieter, benzo, Ryssland. I ETC-intervjun säger Arpi att Petersons och flera andras omdöme blivit sämre: ”De har gått så långt åt andra hållet och blivit så radikala att man nästan börjar tvivla på vad de sade till att börja med, i sin kritik mot woke-ism”. 

Frågan intervjun lämnar läsaren med är vad allt detta egentligen säger om Arpi själv. Hur kunde han inte se det komma, när många andra gjorde det? 

Samma fråga kan ställas till författaren och krönikören Ann Heberlein idag. I en krönika i Expressen förklarar hon att hon, som moderat, aldrig röstade för barn- och tonårsutvisningarna som blivit ett faktum efter Tidöstyrets och Socialdemokraternas lagändringar. Inte nog med att utvisningarna är inhumana, de är dessutom ”irrationella” menar Heberlein, och det är lätt att hålla med. 

Det vore såklart klädsammare att välkomna Ann Heberlein till motståndet, men med jämna mellanrum är det intellektuellt ohederligt att avstå från ett ”vad var det vi sa?” till debattörer som byggt sina karriärer på att säga motsatsen. 

Ann Heberlein kom ut som kandidat för Moderaterna 2017. Tidöavtalet och dess samarbete med Sverigedemokraterna slöts 2022. Först två år senare slutade Heberlein arbeta för Moderaterna i Region Skåne. Redan i remissrundan för lagförslagen som bland annat skulle avskaffa ”särskilt ömmande omständigheter” i relation till uppehållstillstånden varnade instanser för konsekvenserna. Denna process pågick medan Heberlein arbetade som moderat tjänsteman. Att hon helt missade migrationspolitiken som pågick omkring henne hade kunnat vara begripligt om hon som skribent ägnat sig åt säg klimatpolitik, men Ann Heberleins engagemang i frågan om migration och mångkultur har varit så stor att det blivit en hel bok. 

Redan 2016 beskrev Ida Ölmedal, i dag kulturchef på Svenska dagbladet, elegant Ann Heberlein som samtidens mest pålitliga vindflöjel. 2014, när feminismen var som hetast, gick Heberlein med i Feministiskt initiativ. Hon skriver lärobok om omsorg, kvinnliga värden och ”omtanken om det svaga livet”. Några år senare blev Heberlein i stället propagandist för farorna med godhetsknarkande. 2016 blev året flyktingar, muslimer och mångkultur fick bära kollektiv skuld i Heberleins tänkande. 

Spola fram till 2026. Tio år senare börjar vinden vända igen. ”Högerpolitiker vill ju gärna berömma sig om att vara förnuftets röst, till skillnad från vänsterns känslosåsande. Men det här, att utvisa fullt integrerade personer som har både plats och uppgift i Sverige, är hundra procent oförnuftigt och hundra procent känslostyrt” skriver hon i Expressen. 

Heberlein har länge beskrivit sig själv som cancellerad av samtiden och utsatt, men någon närvaro i offentligheten har hon faktiskt aldrig förlorat. Tvärtom verkar vindflöjeln vara en perfekt strategi i mediesverige efter logiken ”man bet hund”. Det väcker uppmärksamhet när en feminist som talat om det svaga livet plötsligt skriver att män från andra kulturer har andra värderingar som leder till massvåldtäkter i väst. Lika mycket väcker det uppmärksamhet när hon ett decennium senare undrar varför ingen tror på det individuella ansvaret längre. 

Det borde leda till mer introspektion hos Ann Heberlein och andra, lika yrvakna, till höger. Det här var nämligen visst vad ni röstade på. Vi har förklarat det för er hela tiden.