Ledare. Kajsa Ekis Ekman.

2020-09-13 03:00
Puffetikett
Dagens ETC

Det räcker inte att vara många om vi är tysta

Det ska bli så otroligt jobbigt för en makthavare att fatta dåliga beslut att de bestämmer sig för att det inte är värt det.

Förra året var jag med på ett möte i Göteborg som anordnades av Hyresgästföreningen. Vi talade om bostadssituationen, om varför det är så svårt att hitta lägenhet om man inte har mycket pengar, om planerna på att chockhöja hyrorna och kasta ut arbetarklassen från sina bostäder genom renovräkning av miljonprogrammen. 

Mötet var fullt av folk. De var, som det är på de flesta liknande möten, jättearga. Vissa var oroliga för att de inte skulle kunna bo kvar i sina lägenheter, andra för att de inte skulle kunna flytta hemifrån, och särskilt förbannade var de på Hyresgästföreningen som stelnat till ett fossil och inte tog fighten. Fredrik Gertten visade sin film "Push" om den globala bostadskampen och sa att Sverige har lämnat öppet för den organiserade brottsligheten som köper upp fastigheter för att tvätta pengar och låter dem stå tomma. 

Det speciella den här kvällen var att Hyresgästföreningens representant, Kristofer Lundberg, var en eldig och radikal typ. Han talade om att nu var det nog, att nu måste vi organisera oss emot januariavtalets planer på marknadshyror. Han manade också alla att komma på en demonstration någon vecka senare emot ombildningarna i Göteborg. Han drog paralleller till bostadspolitisk kamp i Chile och andra länder.

Han påminde om en klassisk folkrörelseledare. 

Tre månader senare hade han avsatts som regionordförande.

Inte bara det, utan hela regionstyrelsen Västra Sverige hade fråntagits sina befogenheter i väntan på nästa regionval. Lundberg kallades "kommunist" och "sektmedlem" av förbundsstyrelsen, eftersom han var medlem i Rättvisepartiet socialisterna. (I förbundsstyrelsen är en majoritet socialdemokrater.) Anledningen sades vara att det hade förekommit oegentligheter, men få trodde på det. Den verkliga orsaken var snarare att Lundberg ville ta striden på det sätt man gör i resten av världen. Han talade om hyresstrejk, bojkotter, massprotester. Det är inget konstigt i exempelvis USA, Spanien, Italien. Det har dessutom varit en framgångsrik metod: i Spanien har regeringen beslutat att ingen ska kunna bli vräkt under coronapandemin oavsett utebliven betalning.

Lundberg lyckades också bredda Hyresgästföreningens traditionella bas, med åldrande svenskar. Somaliska kvinnors stödnätverk i stadsdelen Rannebergen skrev på Facebook: ”När Kristofer Lundberg blev regionordförande öppnades en dörr för oss som tidigare stod utanför, vi blev uppsökta, välkomnade och gavs en plats."

Men trots att flera representanter för Hyresgästföreningen avgick i protest, fick Lundberg inte tillbaka sitt arbete.

Jag tänker på det här när jag läser artiklar, som det regnar ett dussintal av i veckan, om att "socialdemokraterna borde gå mer åt vänster”.

Sju av tio S-väljare tycker att partiet gått för långt åt höger, enligt en undersökning från förra året. Lika många, sju av tio, av hela befolkningen, är emot marknadshyror. En majoritet av befolkningen vill inte ha vinster i välfärden – inget partis väljare vill ha det, inte ens Moderaternas. 

Politiken går alltså åt ett håll som de flesta inte vill.

Partierna vet naturligtvis också det här. De vet att deras politik inte är "förankrad bland väljarna" – det vill säga, demokratisk. Varför fortsätter de då, obönhörligt, att driva politiken åt höger?

Vänsterpartiets Daniel Bernmar, som också var med på mötet i Göteborg, gav ett svar. Han sa:

"Det som vi möter här, det är inte det som politikerna möter varje dag. Om alla ni som sitter härinne hade hört av er och organiserat er och krävt er rätt, då hade det låtit annorlunda. Vi får ett mejl från Svenskt Näringsliv i veckan, två mejl från Almega. Jag kan räkna upp hur många som helst som tar kontakt med mig och vill påverka vad jag tycker. De har en lösning på varje problem som de själva skapat. Det är en ledande politikers vardag. De enda som kan förändra det är ni. Det blir en stor skillnad när det är demonstrationer utanför mötesrummet. Då ändras plötsligt tonen. Då finns folket igen."

Exakt! Och det är det här som är det stora missförståndet bland många debattörer idag, som tror att det går att ändra politikens inriktning genom att önska att Socialdemokraterna vore annorlunda, genom att skriva enstaka artiklar, genom att argumentera väl för sin sak. Politik fungerar inte så. Politik handlar om att följa minsta motståndets lag. För att ett beslut ska gå i en viss riktning måste det vara lättare för en politiker att fatta det beslutet än det motsatta. Det måste vara förenat med mindre politisk eller ekonomisk kostnad än motsatsen.

På ena sidan har vi en liten minoritet, med otroligt mycket kapital och resurser. På andra sidan har vi 70 procent av svenska befolkningen, som har ett intresse av en bostads- och välfärdspolitik som gagnar flertalet. Vi är fler. Men vi väger lätt. För vi är, med några undantag, tysta.

Det innebär att en politiker som fattar ett beslut om att privatisera, sälja ut, införa marknadshyror eller luckra upp Las, inte kommer att möta mer än några spridda artiklar, några demonstrationer på några hundra eller tusen, och sedan blir det tyst. Han kommer inte att få avgå, bli utsatt för drev eller förlora val.

Om en politiker fattar ett beslut som går emot kapitalet, däremot, blir det mycket dyrare. För att vi som är många, men fattigare, ska kunna väga över, måste vi göra ett jävla oväsen. Hela tiden. På nätet och i verkligheten. Det ska bli så otroligt jobbigt för en makthavare att fatta dåliga beslut att de bestämmer sig för att det inte är värt det.

Kristofer Lundberg har inte gett upp, och har startat 18 april-kommittén, som fortsätter att kämpa mot marknadshyror. Nu demonstrerar de i Göteborg. De har fattat det som medborgarna i Spanien, Chile och en mängd andra länder insett: att den som inte är organiserad ger sin röst åt kapitalet.