Det är lätt att hamna där, i missnöjet, inte minst i rollen jag har. Regeringspartierna gör ju så mycket dumheter och helt ärligt är det ofta fadäser signerade Ulf Kristersson eller Ebba Busch som drar trafik. Och vi är ju beroende av att nå ut, att bli lästa.

Men det verkar som om folk vill ha något annat nu, att de är trötta på att den enda politiska linjen oppositionen driver är ”vi är inte riktigt lika dåliga som regeringen”.

Det gäller även mig. Jag orkar inte ännu en valrörelse där vänsterns huvudsakliga argument för att man ska rösta på dem är för att man ska slippa SD. Jaha, och vad får vi i stället?

Jag försöker verkligen att inte fastna i träsket som är att raljera över högerns tokigheter (även om det förstås finns tillfällen då tokigheterna måste lyftas – och kritiseras). Och jag märker att ni är många som uppskattar när jag lyckas.

Vid sådana tillfällen förgylls min inkorg av glädje motsvarande den man upplever när man återfår en bortsprungen katt efter flera veckor eller får svepa en burk läsk när det är outhärdligt varmt.

Vi hungrar efter något annat, något eget. Borde inte oppositionspartierna göra samma analys?

Nyligen spelade vi in ett avsnitt om arbetstidsförkortning till vår podcast Tyckpressen. Där sa inbjudna gästen Hampus Andersson, arbetstidsutredare på Kommunal, en sak som fastnade i mig:

Socialdemokraterna är inte längre kända för att vara ett parti som kommer med reformer.

Det gäller förstås fler partier. En hel generation, där jag själv nog kan anses ingå, har bara upplevt en politisk era som handlar om att släcka bränder och klaga på andra.

Det är så uppenbart att samhället behöver något nytt nu, något stort. Något positivt att fästa blicken på och jobba för.

Det skulle kunna vara arbetstidsförkortning, det skulle också kunna vara en järnvägssatsning, en bostadspolitisk reform, och givetvis borde det vara en klimatoffensiv.

Det borde nästa val handla om. Inte om vem som egentligen var först med att vilja begränsa invandringen till ett minimum. Inte om att vara marginellt bättre än en dålig höger.

Konkret skulle det innebära att S-ledaren Magdalena Andersson inte skulle komma på tanken att lyfta högerdebattören Henrik Jönsson i en intervju, hur galen man än tycker att han är. Till exempel.

I stället hade hon, och andra som vill ha förändring, lagt kraften på att forma och sprida sin politik. På att visa den svikna generationen vad vänsterpolitik kan vara, att det går att ha egna idéer, att man kan göra verklighet av dem.

Det enda 2026 års förstagångsväljare hittills har upplevt är brutna löften och partibudskap som kretsar kring var man inte får. Det duger inte.

Förtjänar vi inte en infrastrukturminister som satsar på järnvägen, snarare än flyget?

Förtjänar vi inte en bostadsminister som ser till att det byggs bostäder?

Förtjänar vi inte en klimatminister som sänker utsläppen?

Jo, men då krävs en opposition som har en plan. De kommer antagligen att säga att de inte kommer att satsa på flyget, att de inte kommer att sälja ut bostäder, att de inte kommer att öka utsläppen. Men vad ska de göra då? Och hur ska de göra det?

Det är hög tid att börja skissa på reformerna. Att ge människor hopp om något bättre, istället för att hota med något sämre. Jag tycker att vi förtjänar det.