Det var på fritidsgården Medina i Vingåker jag första gången hörde ”Påtalåten”, Ola Magnells otroliga sång. Det var 1973. Sången hade säkert nått mig ändå. Men de unga fritidsledarna hade koll på den nya musik som kom. När Magnell dog i förra veckan – som fattigpensionär, vilket retar mig något oerhört – flöt en massa minnen upp, inte minst av den där fritidsgården.
För mig, född 1959, och i tonåren under 70-talet, kommer själva ordet fritidsgård eller ungdomsgård alltid att ha en underbart positiv klang. Under efterkrigstiden blev det en av tidens stora frågor: Vad ska ungdomar göra på kvällarna? På min hemort startade ungdomar själva en gård, dit Peps Persson och andra storheter kom. I början ska haschröken ibland ha legat tät i lokalen. Sedan tog kommunen över verksamheten.
Jag vet att jag formades av det där ständiga hängandet på fritidsgården, som oftast bestod i att inte göra någonting, men ibland också att snacka med en idealistisk fritidsledare eller gå en gitarrkurs. Där lärde jag mig vad en bluestolva är. Men jag minns också några riktiga bråkstakar. En ung kille, hög på något, satte vid ett tillfälle skräck i oss med en kniv, efter att ha låst in oss i ett rum, tills en fritidsledare lyckades lugna ner honom. Men även den killen var där, på gården. Hade han inte haft den vet bara Gud hur det skulle gått med honom. Jag tror att det till slut gick bra.
Och nu står vi i ett Sverige där ett av de mest omtalade samhällsproblemen är gäng av unga grabbar som rånar andra ungdomar. Det är inget som kan viftas bort. Ett parti som Sverigedemokraterna livnär sig praktiskt taget på problemet. Men en tolvåring kan få hela sin ungdom mer eller mindre förstörd av att ha utsatts för ett rån, som ibland också beledsagas av olika förnedringsriter. Klass och segration rusar samman och skapar osäkra gator. I allt väsentligt rör det sig om ungdomar med invandrarbakgrund som känner sig helt losskopplade från samhället och från alla sociala band utom dem till de närmaste kompisarna. Jag känner kaféägare som hotats med pistol av minderåriga och lever i ständig oro.
Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev
Från högerhåll ropas det på sänkt straffmyndighetsålder, från 15 till 14 eller kanske ännu lägre. Att det inte kommer att hjälpa tror jag de flesta, vid närmare eftertanke, ändå fattar. Ungdomarnas kriminella identitet bara stärks. Att ropa på att föräldrarna måste fostra sina barn bättre är också ett menlöst rop i vinden. Många av de där ungarna saknar föräldrarna all makt över.
Samtidigt har vi ett samhälle som dag och natt predikar att prylar och status är det viktigaste av allt och då kan, för några av dem (de är i slutändan få, glöm inte det!) som står längst ner på samhällsstegen, en jacka eller en mobil bli så åtråvärd att de inte skyr några medel för att skaffa sig det av den som har. Den höga nivån på invandringen har också, i ett samhällsklimat där sociala insatser saknas och det är ont om bostäder och arbetslösheten är hög, gjort det än svårare att hantera ungdomsbrottsligheten. Att blunda för det är bara dumt.
Hur ska problemet lösas? Många gånger har jag när frågan är uppe hävdat att en nödvändig sak är: en armé av fritidsledare och socialarbetare. Jag tror naturligtvis inte att endast det skulle hjälpa. Men utan det går det inte. Tyvärr har jag märkt det raljerande bemötande man alltid får när det sägs.
Men över hela landet pågår nu nedskärningar av fritidsaktiviteter och nedläggningar av fritids- och ungdomsgårdar. Verksamheterna är inte lagstyrda och lättare än annat att strunta i när den kommunala ekonomin krisar. I storstäder, i småorter – överallt rapporteras det om indragningar och nedläggningar, särskilt sedan i höstas. Och det är ju som att be om att problemen ska förvärras.
Ändå finns den stora lärdomen där från det långa 1900-talet: Sociala problem löses med sociala insatser. Per Anders Fogelström skrev om ligorna på det fattiga Södermalm i sina första romaner. Om nyinflyttade familjer från landsbygden vars barn hängde lösa och utan sammanhang. Sociala rörelser i kombination med offentliga insatser löste till slut mycket av problemen.
En man som är 100 år mejlade häromdagen till mig, efter att i radion hört mig säga det där med behovet av fritidsgårdar:
”Du nämnde att det behövdes ’en armé av socialarbetare och fritidsledare för att komma till rätta med dagens gängbrottslighet och våldsyttringar’. I debatten som politikerna fört har det från alla parter ropats på fler poliser. Visst behövs det men frågan är om folkrörelserna är borträknade eller blivit så uddlösa att de är oförmögna att göra sig gällande. Jag vet av erfarenhet att det är ett långt och tröttande arbete att prägla barn- och ungdomsgrupper med normer och levnadssätt men jag tror att det är möjligt att påverka.”
Där är den grundläggande insikten. Den fritidsgård jag en gång hängde på gav mig, för att citera Ola Magnell, nya perspektiv. Folkrörelser, sociala rörelser, återbemanning av fritis och förskolor, mer resurser till socialarbetarna – utan det går det inte.
