Sven-Eric Liedman: Det är läsandet som är det viktiga

en svenska kulturvärlden genomlever en orolig tid. Många av de stora institutionerna, de med mest anseende och pengar, vacklar. Svenska Akademiens interna stridigheter har dag efter dag underhållit och till sist också äcklat oss. Gränsen till vämjelse överskreds väl när Horace Engdahl, enligt egen utsago mer bildad än någon annan och ett stort namn i den svenska TV-offentligheten, skrev en fullständigt sanslös artikel i Expressen där han tog heder och ära av Sara Danius, akademiens ständiga sekreterare. Artikeln var plump och i total avsaknad av den elegans som Engdahl annars kan uppnå. Uppenbarligen skrev han den i vild affekt.

Nej, jag har ingenting nytt att foga till den ändlösa ström av ofta ganska roliga kommentarer som akademibråket gett upphov till. Min relation till Akademien är ytlig. Jag har fått två av de stora priserna, bland annat det Nordiska som i år, när Agneta Pleijel fick det, utdelades mitt i tumultet. Engdahl var vid motsvarande tillfälle 2008 min värd, och vi ägnade oss åt en stunds akademiskt kallprat innan festligheterna började. När vi senare tillfälligt stött ihop har han markerat att han inte vill fortsätta kallpratet, och det passar mig förträffligt. Jag har svårt för människor som är så pompösa att de är som statyer över sig själva.