Nej, jag har ingenting nytt att foga till den ändlösa ström av ofta ganska roliga kommentarer som akademibråket gett upphov till. Min relation till Akademien är ytlig. Jag har fått två av de stora priserna, bland annat det Nordiska som i år, när Agneta Pleijel fick det, utdelades mitt i tumultet. Engdahl var vid motsvarande tillfälle 2008 min värd, och vi ägnade oss åt en stunds akademiskt kallprat innan festligheterna började. När vi senare tillfälligt stött ihop har han markerat att han inte vill fortsätta kallpratet, och det passar mig förträffligt. Jag har svårt för människor som är så pompösa att de är som statyer över sig själva.
En av akademiens ledamöter är en nära vän till mig; han tillhör dem som nu lämnar verksamheten. Två av de kvarvarande är tidigare kolleger vid Göteborgs universitet. Med Sara Danius har jag till och med samarbetat i ett helt annat sammanhang, och jag har de bästa erfarenheter av henne. Hon är utan tvekan en vassare kniv i lådan än Engdahl.
Nog om detta. Det är sorgligt att en institution som genom sin ekonomiska betydelse och sin tidigare prestige är central i svenskt kulturliv så fullständigt bryts sönder.
När ropen skallar: Kungen måste inskrida! förstår man att krisen är djup.
Men det finns också andra krishärdar i svenskt kulturliv.
Bonniers förlag står mig betydligt närmare än Svenska Akademien. Jag gav ut min första bok där 1960 (nå, en rätt usel början). Det var Gerhard Bonnier, den siste klassiske förläggaren, som skrev ett vänligt brev till mig om saken. Jag tappade hakan av förvåning och lycka.
Sedan dess har jag gett ut många böcker på Bonniers och har haft de bästa erfarenheter av förläggarma där. Det är en institution nästan lika gammal som Svenska Akademien, och till skillnad från den har den haft en avgörande betydelse för produktionen av litteratur. Det är Bonniers som gett ut en väsentlig del av de mest betydelsefulla svenska författarna från August Strindberg och hela vägen framåt.
Men nu är det kris på gång också i denna institution. Flera förläggare har tvingats sluta. En anledning är att bokförsäljningen minskat. Människor köper färre tryckta böcker, och det är inte som man trodde för inte så längesen e-böckerna som nu tar över. Det är ljudböckerna! Färre läser, fler lyssnar.
Både som gammal läsare och som författare känner jag en viss sorg över denna utveckling. Det kan förvisso vara en glädje och njutning att lyssna till en god uppläsning. Men läsaren är alltid aktivare än lyssnaren. Med blicken följer man raderna. Man tar en paus när tankarna vandrar bort från texten. Man backar ett stycke när man måste klargöra sammanhanget för sig själv. Man bläddrar tillbaka för att återfinna något särskilt minnesvärt. Är man riktigt fascinerad av boken kan man snabbläsa den en andra gång för att förstå själva strukturen. Först när man har helheten klar för sig vet man varthän början siktar.
En fysisk bok är därtill alltid en sinnlig upplevelse, något att hålla i och att känna doften av.
Men det finns ingen anledning att klanka på själva ljudboken. Det är bara viktigt att komma ihåg att den aldrig kan bära upp den rikhaltiga bokutgivning som vi har idag. Framför allt går en koncentration på ljudboken ut över det som är min egen genre, facklitteraturen. Det är stor skada. Det är normalt sett fackböcker som ger oss den rikhaltigaste och bästa informationen om den värld vi lever i. Vi behöver goda och inbjudande fackböcker.
Nu står hoppet till en läsande ung generation. Lärare som brinner för barns och ungas läsning är värda mer än guld; de lägger grunden till en mänskligare värld. En läsande människa får utan att anstränga ett mycket större ordförråd än den som inte läser. Världen blir på det sättet både mer nyanserad och mer möjlig att påverka.
Ja, det finns sådana lärare. Anne-Marie Körling, läsambassadör härom året, tillhör dem. Hon har både genom sin lärargärning och som författare betytt mycket. Senast gav hon ut boken Väck läshungern! (Brombergs) som sprudlar av energi.
I Göteborg verkar en lärare som med sin energi och entusiasm får gymnasister på yrkelinjer att läsa böcker och gå på teater. Martin Ahlstedt heter han. Vårens stora succédebutant, Balsam Karam, berättade häromkvällen i TV-programmet Babel att hon som bibliotekarie i Rinkeby är engagerad i ett framgångsrikt projekt med läsande fjärdeklassare.
Allt som görs på statlig och kommunal nivå för att väcka entusiasm för läsning är också berömdvärt och måste intensifieras. På senare tid har det varit mycket tal om digitalisering av undervisning. Det är bra. Men det får inte skymma behovet av den koncentrerade och perspektivvidgande läsningen. Genom den vänder sig en människa skenbart inåt men vidgar genom texten sin värld.
