”Jag tänker på en massa deppigheter. Jag tänker på makt och på att människan liksom uppfinner saker som vi sedan inte kan ta ansvar för, jag tänker på att de som är kapabla att göra något åt saken mest bryr sig om pengar men inte om att ta ansvar. Jag tänker på att vi är rätt körda.”
Jag har länge undvikit att prata med vänner om tankar och känslor kring klimatet. Enligt en två år gammal undersökning från Världsnaturfonden WWF fick var fjärde ung person ont i magen eller kände sig olycklig när de tänker på klimatförändringarna, och över hälften tänkte på klimatförändringarna någon gång i veckan eller oftare. Många kallar den utbredda oron för klimatångest och den har knappast blivit mindre sedan undersökningen gjordes.
Ingen vill göra sina vänner ledsna genom att prata om något som ger dem magont och ingen vill väl få människor att deppa ihop. På sistone har jag dock börjat resonera att vi gör bättre i att dela vår oro och sorg med varandra och att reflektera över den tillsammans. Att bortse från den löser inga problem och många blir troligen kvar i oron, liksom lindar in sig i den och har svårt att hitta ut. Det är något vi till varje pris behöver undvika.
Många upplever att de inte kan påverka och att de själva är ganska maktlösa på det stora hela. Vilket är så långt ifrån sant!
De allra flesta av oss har möjlighet att höja rösten och ta ställning för ett helt annat samhälle. Lika viktigt är det att skrida från ord till handling för våra egna och andras rättigheter genom allt från vanligt civilkurage på stan till en brinnande aktivism.
Samtidigt är det inte det minsta konstigt att många känner maktlöshet. Överallt är vi omgivna av budskapet att det mesta är okej så länge det går att tjäna pengar på det. Vi ser reklampelare som sexualiserar kvinnors kroppar, det planeras kalkbrott och gruvor mitt i ovärderliga skogar och landskap, fascistiska politiska budskap klistras lagligt på väggar och tak i kollektivtrafiken, det byggs splitter nya flygplatser för inrikesflyg, vårt land är en av världens främsta vapenexportörer per capita, europeiska kol- och oljebolag fortsätter att gratis skräpa ner vår gemensamma atmosfär med tonvis koldioxid varje minut.
Allt detta motiveras med kortsiktiga finansiella vinster och rätten att tjäna pengar. Feminismen, miljö- och klimatrörelsen, antirasismen, fredsrörelsen, arbetarrörelsen med flera betraktas ofta som skilda politiska frågor men vi har en viktig gemensam nämnare. Tillsammans har vi en stor och inflytelserik motståndare i den ständiga strävan efter allt större vinster, en strävan som alltför ofta låter girighet ta överhanden.
Det är dags att sätta människor framför pengar. Många folkrörelser trappar nu upp sin kamp och blir alltmer tillgängliga för gemene person runtom i världen och här på hemmaplan.
Vi skrider från ord till handling på olika sätt. Jag satte mig häromdagen blixtsnabbt på det tomma säte på bussen som en man var ivrig att ta, den man som nyss inte kunde acceptera att tjejen jag satte mig bredvid sa nej till hans sexuella invit. Människor river ner fascistisk reklam och kräver reklamfri kollektivtrafik. Andra lägger sig framför de grävmaskiner som är på väg att förgöra skogen. Vissa målar stridsvagnar rosa. Tillsammans säger vi stopp.
Själv är jag i Tyskland vid tiden för publiceringen av denna text. Imorgon sitter jag framför en av världens största maskiner, en av de kolgrävare som gräver upp mest koldioxid ur marken i hela Europa. Genom en massaktion vid namn ”Ende Gelände – Here but no further!” kommer vi visa att det makthavarna inte gör är fullt möjligt, nämligen att lämna de fossila bränslena i marken och ta ett viktigt kliv mot klimaträttvisa.
För de som besitter makten vore det ett enkelt drag: Det gäller helt enkelt att sätta stopp. För oss är det svårare, men vi gör det ändå.
