Ledare. Göran Greider.

2020-12-30 03:00
Puffetikett
Dagens ETC

Det är hög tid att lyfta folkhälsoperspektivet

Folkhälsoperspektivet har en kollektivistisk komponent som passar illa i en nyliberal era. 

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Pandemins år 2020 går mot sitt slut och det har varit ett år av ångest, oro och dödsbud men också av en ambition hos de allra flesta att så gott det går ta ett personligt ansvar för att inte sprida smitta. När vaccineringen nu så sakteliga inletts tänds ett ljus i tunneln även om vägen är lång tills någon sorts normalitet är tillbaka, även om mycket aldrig lär bli som förr.

Men detta år har också varit ett år av högljudd alarmism och ropande efter hårda statliga åtgärder, ibland med en nästan auktoritär ton – samtidigt som anhängarna av idén om frivilligheten som grund för strategier mot pandemin förblivit starka.

Men det är två perspektiv på pandemin som jag menar hela tiden varit underrepresenterade och som jag försökt tjata om i olika sammanhang.

Det ena är det civilisatoriska. Denna planet domineras sedan länge av en ständigt expansiv industrikapitalism som dagligen skövlar alltmer av det som återstår av orörd natur och samtidigt pressar alltfler ekosystem till det yttersta. Forskningen räknar med ofattbara 800 000 virus i naturen som potentiellt kan vara farliga för människan om de drivs bort från sina naturliga värdar och via exempelvis tamboskap hamnar i våra kroppar och sedan inleder en snabb global resa genom världskapitalismen täta nät över jordytan. Lägg till det de enorma stammar av tamboskap som idag bebor jorden för att förse oss med vårt dagliga kött. Inte bara virus utan också resistenta bakterier är något som med all sannolikhet kommer att bli ett jätteproblem under årtiondena som väntar.

Väldigt lite av civilisationskritik har hörts inför dessa planetariska utmaningar, trots att den borde passa som hand i handske med debatten om ett snabbt kantrande klimat och det sjätte massutdöendet av arter.

Det andra perspektivet som alltför ofta saknats i debatten under detta pandemins år är – folkhälsoperspektivet. Att nästan allt fokus hamnat på hur enskilda människor drabbas svårt av covid-19 är förstås inte konstigt. Det är på många sätt naturligt. Pandemin yttrar sig också så att säga existentiellt. Hundratusentals och åter hundratusentals människor bara i Sverige går omkring med svåra ärr efter en avliden anhörig, som de kanske inte ens kunde ta ett farväl av, där begravningen inte kunde genomföras normalt och där läkarbedömningar ibland skandalöst uteblev. Så är det. Dagliga rapporter om dödstal har i media bidragit till en ensidig individualisering av pandemins härjningar.

Folkhälsoperspektivet är ett annat och på många sätt mer abstrakt sätt att se på hälsa. Det handlar om sega strukturer, socialt arv och ojämlika och orättvisa villkor i allt från boende till arbete. En rad olika discipliner är inblandade – från epidemiologi till socialmedicin istället för bara virologi.

I utsatta områden runtom i Sverige är trångboddheten stor och arbetarklassen där har redan från början sämre utgångshälsa än den medelklass som bor i trygga villaområden.

Folkhälsoperspektiv – public health science – innebar en av de stora sociala och politiska erövringarna under 1900-talet och var i hög grad en del av de nya välfärdsstatliga ambitioner som växte fram från 30-talet till någon gång på 80-talet (för att därefter försvagas när det ofta ansågs kosta för mycket). Perspektivet var just samhälleligt. Under tidigare århundraden hade epidemier och sjukdomar setts som straff för de syndiga och moraliska eller Guds prövning av mänskligheten. I många fall kunde de rika ge sig av från smitthärdar i städerna till landet, såsom det svenska hovet ofta gjorde, exempelvis under pesten i början av 1700-talet lLäs Magnus Västerbros ”Pestens år: Döden i Stockholm 1710”).

Kombinationen av nya insikter om den sociala frågan – trångboddhet, dålig hygien, tunga arbeten, orent vatten – och vetenskapliga rön kring bakterier och virus lyfte under loppet av 1900-talet folkhälsoperspektivet till något centralt i alla moderna samhällen. Socialliberaler drev på, sida vid sida med socialdemokratin.

I en av årets viktigaste debattartiklar i Dagens Nyheter – ”Låt inte covid-19-pandemin kullkasta folkhälsoarbetet” – betonade ett antal skribenter och forskare att mycket av folkhälsoarbetet haft just frivilligheten som grund och att det vore dumt att kasta ut den tanken på grund av coronapandemin.

Men här finns målkonflikter som ingen ska tro är enkla att hantera. Stoppa smitta med hårda lockdowns till priset av långsiktigt svårt försämrad folkhälsa?

Sedan ett bra tag tillbaka har folkhälsoperspektivet försvagats. Utbildningar har lagts ner. Och det är rätt talande att diskussionen om sjukförsäkringssystemet så länge – möjligtvis tills nu – sladdade ner i hårda moraliska diskussioner om fusk och påstådd motvilja till att arbeta när utförsäkringarna debatterats.

Arbetslivet som den kanske centrala källan till ohälsa sköts åt sidan som fråga till förmån för den hårdföra nyliberala statens propagandister och, tyvärr, S-märkta medlöpare som lät allt bara gå med allt fler utförsäkringar.

Folkhälsoperspektivet har en kollektivistisk komponent som passar illa i en nyliberal era. Och lika illa passar det civilisationskritiska perspektivet i en tidsålder där normen är evig tillväxt och expansion på naturens bekostnad.

Så hög tid att återupprätta dessa synsätt.