Ledare: Det andra Lindesberg

I vardagen är det lätt att inte tänka på saker som en tar för givet. Åker du till jobbet så hör det kanske inte till vanligheterna att du tänker på att du faktiskt ser vägen. Å ena sidan betraktar du den faktiskt. Gasar och bromsar gör du nog också automatiskt. Du tänker kanske inte på hur själva trycket känns under din fotsula eller att ditt centrala nervsystem skickar signaler för rörelser.

Å andra sidan finns det människor som inte är förunnade denna kroppsliga automatik. Ögonen kanske finns i skallen men intrycken registreras inte. Benen sitter på kroppen men impulserna som skall få dem att röra på sig kanske inte skickas dit de ska. Summa summarum; vardagen för denna människa ser annorlunda ut jämfört med dem utan hinder. I stort sett hela mitt liv har jag varit runt människor vars kroppar inte riktigt vill samarbeta med dem. Rullstolar och en mångfald av andra hjälpmedel har varit och kommer att fortsätta att vara inslag i vardagen för de berörda. Då varken jag eller närstående vet något annat liv finns det inte mycket att jämföra med. Just därför blir ömkan ofta sliskigt och främmande. Få tycker synd om dig i din vardag och på motsvarande sätt bör man inte ömka personer med annorlunda vardag.