Göran Greider: Den vänstra vägen till en fungerande bostadsmarknad

De senaste 30 åren har vi gått från en statligt uppbackad bostadspolitik där staten delade risken – till en efterfrågestyrd bostadsmarknad där kommersiella aktörer tar hela risken. När staten inte delar någon risk så ska all risk marknadsprissättas. Politikerna har skapat ett system som frammanar medveten försiktighet.” Så elegant sammanfattade en byggherre läget häromdagen i en intervju i Dagens Nyheter, som undersökt varför det tar så lång tid att få fram nya bostäder. En av de stora flaskhalsarna är nämligen denna; byggbolagen vill inte vräka upp hur många bostäder som helst i ett område hur snabbt som helst, eftersom priserna då faller. Det är marknadens järnhårda lag. Utbud och efterfrågan. Om utbudet blir för stort sjunker priserna. Det är roligt att den insikten formuleras av en chef på ett byggbolag, även om chefen ifråga – Lennart Weiss – är en gammal socialdemokrat.

Men full panik råder i bostadsfrågan. Faktum är att paniken borde vara ännu större än den är. Den enorma bristen på bostäder riskerar att på rekordtid skapa ett kraftigt fördjupat klassamhälle, särskilt som 10 000-tals nyanlända med sina familjer nu desperat letar efter bostäder. Det fanns ingen planering för det stora flyktingmottagandet och det är inte mycket att säga om det – det stora flyktingmottagandet de senaste åren, särskilt i höstas, hade helt enkelt inte gått att planera för. Statliga Boverket kom förra året med en isande rapport om ökande förekomst av svarta hyreskontrakt och dramatiskt ökad trångboddhet. När förtvivlade nyanlända letar efter bostad ställer släkt och vänner ofta upp. Resultatet kommer vi att få avläsa under kommande år, när det visar sig hur det påverkar alltifrån skolresultat (elever som inte kan göra sina läxor i en trångbodd miljö) och massor av sociala problem. Och märk väl – detta är i grunden inte så kallade utanförskapsproblem med etniska förtecken, utan klassmisär skapad genom att den sociala bostadspolitiken upphört. Boverkets rapport förra året gick till och med så långt att den föreslog byggande av socialbostäder för låginkomsttagare – social housing – vilket innebär ett totalt brott mot den forna sociala bostadspolitik som ville att bostadsbyggandet skulle sikta på att ge alla, oavsett inkomst, en rimlig bostad. Men jag förstår Boverkets desperation; kris i bostadsfrågan, med en referens till Alva och Gunnar Myrdals Kris i befolkningsfrågan, borde vara den flammande rubriken på allt som rör bostäder i dag.