Jag kan inte låta bli att bli full i skratt åt dem som påstår att man inte ”får” säga vad som helst i Sverige, att vissa åsikter förtrycks och att det finns olika åsiktskorridorer där de invigda hänger – en korridor för cykloper, en för politiskt korrekta, en för trendsättare, en för konservativa och så vidare dit andra inte är välkomna. Vilka trista platser att hänga på: i korridorer!
Man får säga och skriva vad man vill med undantag för hets mot folkgrupp och bevisbart förtal. Däremot får man vara beredd på att ta konsekvenserna av sitt tyckande, eftersom språkvåld, sedan långt före internet, tillhör den säljande underhållningen, särskilt på ledar- och kultursidor. Det finns åsikter som dominerar och omhuldas av mediemakten, och för att öppet tänka annorlunda bör man utrusta sig med en särskilt stryktålig och skottsäker väst, men man ”får” tycka annorlunda. Och för dem som inte släpps in i etablerade medier ligger hela world wide web numera öppen, som en prärie att plantera sina åsikter på. Själv skyddar jag mig mot hatstormar genom att ha noll respekt för människor som inte vågar stå för sina åsikter – de räknas överhuvud taget inte. De som vågar hata med namn har jag nästa alltid inlett intressanta mejlväxlingar med.
Vid sidan av debatten om det påstådda åsiktsförtrycket pågår en debatt om Kulturmannen. Och på ett intressant sätt sammanföll de nyligen på Expressens kultursida. Lars Gustavsson, en av våra äldsta (79 år) ännu verkande Kulturmän, lysande författare men i mina ögon besynnerlig, politisk tänkare tog itu med Daniel Suhonen, som vågat skriva att vi inte bör trycka Nato inpå Rysslands gränser och undvika att delta i flygövningar i Östersjöområdet – låta bli att höja konfliktnivån i onödan. Helt min åsikt. Gustavsson svarade genom att hota med att Öland och Gotland kan bli ”det nya Krim”, att berätta om ”de numera allt oftare uppträdande Putinmegafonerna i svensk press” (namn?) och att påstå att Daniel Suhonen beklagligt nog förlorat verklighetskontakten. Gustavsson kallar Ryssland ”en klerikal diktatur”. Ofta tänker jag att det finns någon oupptäckt gen som får vissa människor att gå igång på ”rysshatet”.
Putin är en stackars, men skicklig, manipulatör som försöker svara mot många ryssars brist på demokratisk erfarenhet och hopp om ”en stark man” som tar hand om dem i denna osäkra värld. Ryssar och kineser är våra kumpaner på denna irrande planet, trots deras beklagliga regimer. EU, Nato och USA tycks vara på jakt efter en fiende, enligt den gamla handboken att krig eller hot om krig kan ena bångstyriga folk. Men den handboken är utgången. Det skulle aldrig gå att få med Europa på krig mot Ryssland och vi tror inte att Ryssland tänker starta krig mot Europa, oavsett vad Gustavsson siar om. Ledarna framstår som otroligt barnsliga, både Putin och Nato, som visar upp sina vapen nära varandras gränser och förbjuder folk att besöka deras länder. ”Får inte han komma till er får inte hon komma till oss: Där fick ni!”
Ett av de första krigen som styrdes av pressen och kallats ”det första stora mediekriget” var USA:s krig mot Spanien 1898 och gällde makten över Kuba. I frontlinjen, som krigshetsare och uppviglare gick amerikanska journalister med Randolph Hearst i spetsen, mediemogulen som är förebild för Orson Wells film Citizen Kane. Amerikanerna vann 1898 genom i efterhand bevisade och hårresande lögner som medierna spred, ungefär som de spred ”bevis” om massförstörelsevapen i Irak för att legitimera USA:s angreppskrig på Irak 2003.
Ett annat medieuppviglat krig var USA:s deltagande i första världskriget, när USA:s president Woodrow Wilson, som gått till val med löftet att på inga villkor intervenera i Europas krig, på sex månader, tack vare medieuppvigling lyckades vända den allmänna opinionen till att bli vildsinta tyskhatare och krigshetsare. Och så vidare. Kan det hända igen?
Just nu är det en smula tabu att i tongivande medier be politikerna låta bli att höja konfliktnivån gentemot Ryssland. Tekniken är den Gustavssonska: att beskylla de som föreslår att politikerna ska uppföra sig moget och ansvarsfullt för att vara ”Putinmegafoner”, samtidigt som det visat sig att hela ubåtshetsen för några månader sedan var fejk, falskt alarm. Vilka agerade då megafoner? Och vems budskap var det de ropade ut? Och varför?
Det råder inget åsiktsförtryck i Sverige; man får säga vad man tycker. Det kan vara obehagligt att stå för sin åsikt – men vem har sagt att det ska vara lätt? I Ryssland råder däremot ett visst åsiktsförtryck, men det avhjälps inte med Natoövningar i Norrland. Jag tror att politiker vill ha sådana här konflikter för att vända våra blickar från deras oförmåga att ta itu med klimathot, miljöförstöring, flyktingtragedier och den växande, inomeuropeiska främlingsfientligheten. Det har jag ”lärt mig av historien”.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
