Ledare. Jenny Bengtsson.

2021-09-04 07:00
Puffetikett
Dagens ETC

Den farliga jobbstressen finns fortfarande kvar när applåderna tystnat

”Det är ändå så att en arbetsmarknad som är beroende av människor som utföra arbetsuppgifter också måste se till att människorna orkar göra så. Nu återstår att hantera konsekvenserna av sådant som till stor del kunde ha förebyggts men som ofta dessvärre prioriteras bort: att organisera arbetet så att alla orkar.”

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Prenumerera och betala per månad. Avsluta när du vill.

Innan pandemin slog till verkade det som att övertidsuttaget i Sverige hade börjat minska, för första gången på länge. Ganska markant också – mellan 2017 och 2019 minskade uttaget med ungefär en femtedel enligt SCB. Då var det berättigat med en försiktig optimism. Att det arbetas en massa övertid är ingen vinst för någon. Människor är inte byggda för att klara av att arbeta mer än heltid under någon längre tid.

Ett högt eller kontinuerligt uttag av övertid vare sig det är på enskilda arbetsplatser eller på arbetsmarknaden i stort signalerar att något i det mest fundamentala, nämligen planeringen av arbetet, har brustit.

Vi borde givetvis arbeta mindre – inte mer.

Och färre timmar – inte fler.

Med covid-19 bröts trenden. Förra årets semestrar i stora delar av vårdapparaten fick krympas och skjutas upp. Under pandemin har många människor fått arbeta till bristningsgränsen och alarmerade rubriker om hur personal i otaliga branscher tvingats arbeta orimligt långa pass, veckor och månader för att tillmötesgå behoven har avlöst varandra.

Bilder på trötta och slutkörda vårdanställda med trötta ögon och skavmärken efter skyddsutrustning har delats i sociala medier och prytt kampanjer med uppmaningar om att följa restriktionerna för att hjälpa den redan hårt ansatta personalen i vården.

Framtiden i närtid kommer med stor sannolikhet bli en väldig utmaning, med fler utmattade än vanligt, när den så kallade arbetsmiljöskulden ska betalas.

Ett stort aber här är att utmattningarna redan innan våren 2020 hade ökat länge – och mycket. Under 2019 började det pratas om utmattningssyndrom som en ny folksjukdom givet en nästan 400-procentig ökning på lite drygt tio år, alltjämt med kvinnor som särskilt drabbade. Det riktigt onödiga i detta är att en stor del av alla arbetssjukdomar innan pandemin orsakades av faktorer som hade med arbetets organisering och planering att göra. Med andra ord: mycket lidande och många besvär hade kunnat förebyggas genom ordentligt och grundläggande arbetsmiljöarbete.

I våras, lite drygt ett år in i pandemin, korades undersköterskor inom hemtjänst, hemsjukvård och äldreboenden till det vanligaste yrket i Sverige, bestående av hela 91 procent kvinnor. Det var bland annat dem som kreti och pleti stod och applåderade för på balkonger runtom i landet under förra året, för att tacka för det hårda slitet de utförde medan covid-19 spred ut sig alltmer. Sedan dess har larmen ekat tätt: personalen går på knäna.
I veckan släppte Arbetsmiljöverket en rapport om arbetsorsakade besvär under 2020. I den konstateras att ohälsan på svenska arbetsplatser har ökat och att så många som var tredje sysselsatt nu upplever hälsoproblem kopplade till sina arbeten. Till de vanligaste besvären hör trötthet och värk i kroppen. En av de vanligaste orsakerna är hög arbetsbelastning och särskilt utsatta för hälsobesvär i arbetet är kvinnor som arbetar inom kommuner och regioner, där fyra av tio är drabbade.

Det hjälper självklart ingen här och nu att spekulera i hur mycket bättre många kunde ha mått om Sverige hade varit bättre rustat att hantera arbetsbördan under en pandemi rent arbetsmiljö- och villkorsmässigt. Men det är inte alls långsökt att tänka sig att många anställda hade haft bättre förutsättningar om utvecklingen när det gäller besvär orsakade av arbetet hade vänts innan krisen blev ett faktum.

Det är ändå så att en arbetsmarknad som är beroende av människor som utföra arbetsuppgifter också måste se till att människorna orkar göra så. Nu återstår att hantera konsekvenserna av sådant som till stor del kunde ha förebyggts men som ofta dessvärre prioriteras bort: att organisera arbetet så att alla orkar.

En lärdom att dra här är att applåder inte hjälper någon – men däremot arbetsmiljöer och villkor som inte sliter ut människor i onödan.