Ledare. Göran Greider.

2021-06-01 03:00
Bild: Emanu Garnheim
Puffetikett
Dagens ETC

Därför är det självklart för mig att rösta i kyrkovalet

Det är mer än tre månader kvar till kyrkovalet. Det är sällan det uppmärksammas särskilt mycket i medierna. Men den som är medlem i svenska Kyrkan har många skäl att gå och rösta, skriver Göran Greider.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Den 19 september i år går kyrkovalet av stapeln. Jag kommer att rösta i det valet och därmed tillhöra den inte alltför stora skara som utnyttjar sin rösträtt. Jag är liksom över fem miljoner svenskar medlem i svenska kyrkan, har därmed rösträtt, och jag har alltid tänkt att om fem miljoner människor lägger sin röst i valet blir det ett rätt kraftfullt meddelande till – om inte till gud själv så i vart fall ett viktigt ställningstagande. Jag kan dock inte ställa upp på valbar plats, eftersom jag inte är döpt. Min far ogillade allt med kyrkor och präster.

2017 var det ovanligt många som gick och röstade för att hålla SD borta från makten i kyrkorådet, kyrkofullmäktige och församlingar. Det är fortfarande ett av de viktigaste skälen att verkligen utnyttja sin rösträtt.

Statskyrkan var i sekler en oerhört repressiv kraft i det svenska samhället. Den gick överhetens ärenden. I iskalla kyrkorum inpräntades i våra förfäder vilka syndiga varelser vi är. De präster som var sympatiskt inställda till den framväxande arbetarrörelsen var få, så få att den som var det lokalt kunde kallas ”den röde prästen”, vilket var fallet i min hemort Vingåker på min farfars tid. Den lokale prästen var medlem i arbetarkommunen, men det var ett undantag.

Till kyrkans försvar kan sägas att den också var en kulturspridare långt ute i obygderna och att de första ansatserna till fattigvård och skolgång ofta initierades av kyrkan. När Socialdemokraterna kom till makten på 30-talet inleddes en långsam omstöpning av statskyrkan och efter hand har den blivit en annan slags kyrka: Den är verkligen på många sätt en folkkyrka, lite beige i sin uppsyn kanske och med ofta onödigt dystra högmässor. Men den har hela tiden tvingats förhålla sig till, ta intryck av och acceptera det progressiva som skett i samhället i stort.

Det är också min tes om sekulariseringen i allmänhet. Den har frigjort mer progressiva sidor i religionen. För min del är det en befrielse: Kvar av en lång ofta repressiv kyrkohistoria blir några få saker: en kärna av mystik samt alla dessa fantastiska kyrkorum. Och, som i svenska kyrkans fall, ett stort intresse för ekumeniska samtal med alla andra religioner som sedan länge är närvarande också i Sverige.

I kyrkovalet handlar det i grund och botten rätt mycket om kyrkans band till det övriga samhället. Några partier ställer upp under sina vanliga namn: Socialdemokraterna, Centerpartiet, Sverigedemokraterna. Moderaterna gör det exempelvis inte. De konservativa strömningarna, som verkar genom flera andra så kallade nomineringsgrupper såsom Posk och Frimodig kyrka, vill helst skära bort alla band till den vanliga politiken och de ser den enskilda församlingens egenliv som det centrala i allt.

Jag tror att det vore katastrofalt om utvecklingen gick åt det hållet. Om kyrkan lämnades helt ifred från politiken och det större samhället skulle den nog rätt snabbt bli en tummelplats för verkligt ärkekonservativa idéer. När jag läser om de beslut som kyrkorådet tagit och de diskussioner som förts där, märks en viktig sak: De stora universella samhällsfrågorna kring klimat, flyktingfrågor eller exempelvis metoo är närvarande i diskussionerna som förs, sida vid sida med mer exklusivt kyrkliga frågor, om hur man ska göra med begravningar på lördagar eller hur kyrkorummet ska kunna utnyttjas mer flexibelt.

Kyrkan har sekulär makt på många områden. Den äger väldiga arealer skog och när kyrkan diskuterar klimat och miljö är den en direkt aktör genom det skogsbruk den via underentreprenörer bedriver. Och inte bara det: Kyrkor, kapell och andra byggnader repareras och underhålls till många miljarder kronor varje år och till slut står kyrkan där med frågor om hur man ska upphandla tjänster från företag – konkret att se till att kollektivavtal följs. I alla sådana frågor finns en vänster-högerdimension som de konservativa helst inte vill ha med på dagordningen eller i alla fall inte intresserar sig för. Frimodig kyrka sätter istället Jesus i centrum, men har glömt att han troligen var son till en exploaterad byggjobbare som slet på den romerska ockupationsmaktens byggnadsplatser.

Diakonin, kyrkans sociala verksamhet, är ytterst också en politisk fråga och det på många olika sätt: Är den tänkt att ersätta offentliga system eller har den en annan, systemkritisk funktion? Och ska olika typer av barnverksamhet och annat vara gratis eller inte?

Det är mer än tre månader kvar till kyrkovalet. Det är sällan det uppmärksammas särskilt mycket i medierna. Men den som är medlem i svenska Kyrkan har många skäl att gå och rösta. Vänster-högerskalan går inte att undkomma på något område, allra minst kyrkans. Jesus var dessutom en vänsterman långt innan ordet vänster ens existerade.