Ledare: Bygg inte bort det unika Örebro

En söndagseftermiddag varje sommar gick vi på en uteservering. Det fanns en vid ån alldeles intill. Man satt på en brygga som följde åkanten och när man tittade genom springorna såg man stim av småfiskar stå i det soliga vattnet och vänta på brödsmulor. Man beställde kaffe och hembakt och en sockerdricka åt mig. I träden satt förstärkare som skrällde ut en raspig Rolf-låt… Där fanns roddbåtar att hyra för 50 öre i timmen… Bortom roddbåtarna låg badhus och flöt.”

Minnesbilden är Örebroförfattaren Torsten Ehrenmarks och platsen han beskriver i sina memoarer är sin barndoms kvarter i Västå/Örnsro. Tiden är 1920-tal. När jag blickar ut från fönstret i mitt kök ser jag samma åkant som Ehrenmark beskriver, dock utan Kafé Hasselbackens uteservering. I gatuhörnet står bilar parkerade och Svartåns badentusiaster hör numera till en befjädrad art. Förstärkarna öser fortfarande ut musik över gatan. Det är elektroniska toner, sånger från Mellanöstern och på engelska, och sommartid den för året populära svenska sommarhiten. Vissa saker är sig lika.