En söndagseftermiddag varje sommar gick vi på en uteservering. Det fanns en vid ån alldeles intill. Man satt på en brygga som följde åkanten och när man tittade genom springorna såg man stim av småfiskar stå i det soliga vattnet och vänta på brödsmulor. Man beställde kaffe och hembakt och en sockerdricka åt mig. I träden satt förstärkare som skrällde ut en raspig Rolf-låt… Där fanns roddbåtar att hyra för 50 öre i timmen… Bortom roddbåtarna låg badhus och flöt.”
Minnesbilden är Örebroförfattaren Torsten Ehrenmarks och platsen han beskriver i sina memoarer är sin barndoms kvarter i Västå/Örnsro. Tiden är 1920-tal. När jag blickar ut från fönstret i mitt kök ser jag samma åkant som Ehrenmark beskriver, dock utan Kafé Hasselbackens uteservering. I gatuhörnet står bilar parkerade och Svartåns badentusiaster hör numera till en befjädrad art. Förstärkarna öser fortfarande ut musik över gatan. Det är elektroniska toner, sånger från Mellanöstern och på engelska, och sommartid den för året populära svenska sommarhiten. Vissa saker är sig lika.
Örnsro har drastiskt bytt skepnad under de senaste 100 åren. I början av förra seklet var här mest gärden. I väster koloniträdgårdar. Större industribyggnader byggdes ut. Väståparkens ovanliga växter blev 1937 uppmärksammade i Allmän Svensk Trädgårdstidning. Området blomstrade. Idrottsparken invigdes. Under 1940-talet byggdes Hagabro hus. Mormor och morfar flyttade in med barnvagnen. Punkthusen följdes av större längor längs gatorna i området. Rivningen av småhusen i kvarteret Smeden skapade stora protester under 1970-talet. Farfar byggde de nya gula tegelhusen. Bleckemballagefabriken på Idrottsvägen gick i himlen in. Nya bostadshus även där. Från de blå Stadsbyggnadshusen planeras det nya Örebro. Kommunen ska få en ny översiktsplan.
Befolkningen i Örebro kommun antas växa med 70 000 nya invånare till år 2050. Staden ska förtätas. Bland annat Örnsro står på tur att förändras igen. I planerna försvinner idrottsparken och ger plats för områdets högsta hus med upp till 500 lägenheter. I media har företrädare för de styrande talat om att området ska få stockholmare att flytta till Örebro.
Det är roligt att människor vill bo i Örebro. Det är roligt att staden är attraktiv och det är naturligt att bebyggelsemiljöer förändras över tid. Samtidigt ställs städerna inför en situation där bostäder inte räcker till. Staden sväller på bekostnad av grönområden, innergårdar och jordbruksmark. Områden i snabbväxande städer förändras i så hög takt att människor i princip upplever att de går hemifrån på morgonen och när de återvänder på kvällen förvånas de över det nya hus som under dagen har vuxit upp i det som var en park mittemot. Det är självklart inte en faktisk sanning. Planprocesser kräver samråd och information. Likväl är människors upplevelser också sanningar. Känslan av ”hur blev det så här?” är inte positiv respons till ett stadsbyggnadskontor och när platser förändras och områden förlorar sin unika karaktär förlorar också invånarna en möjlighet att känna den platstillhörighet som krävs för att känna samhörighet och engagemang för den plats man bor på. Massproducerade miljöer har svårare att skapa attraktivitet eller unika minnen. Det är viktigt att inte förstöra människors naturliga mötesplatser eller låta dem förfalla. Ta i stället vara på områdets kulturhistoria. Vad är unikt med den här platsen och hur tar vi tillvara och utvecklar just det i framtiden. Hur bygger vi om Örnsro med hjälp av Örnsrobefolkningens egna erfarenheter av platsen? Hur blir Hasselbacken återigen den mötesplats som det var på Ehrenmarks tid?
