Ledare. Göran Greider.

2018-05-09 03:00

Borgarna vill ha en ny tjänarklass

Det gamla klassamhället skapade en rik mylla för allehanda övermänniskoideal.

Låt oss gå till väsentligheterna: Alltså städning, diskning, matlagning och barnuppfostran. Det är ju på många sätt det viktiga vi håller på med och måste hålla på med. När jag och min fru städar hemma brukar jag på Twitter skriva följande lilla enkla plakatrader: ”Städar. Rut-strejkar.” Och många borgerliga människor blir varje gång upprörda.

Men nyligen skrev jag på Twitter följande: ”Istället för att städa åt jag idag en dammsugare.” Det var en dag när vi skulle städa men det blev inte av och istället åt jag faktiskt en underbar dammsugare. Varvid jag fick mejl från borgerliga människor som berättade att så underbart hade de det ständigt, tack vare den städpersonal som skattebetalarna subventionerar åt dem.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Jag tror att det finns en dröm hos betydande delar av åtminstone den övre medelklassen om att återfå det tjänarsamhälle som en gång existerade i detta land. Fram till ganska nyligen, någon gång på 40-talet, var övre medelklassens hem uppassade av en omfattande tjänarstab.

Barnjungfrur, husjungfrur, kokerskor och tidigare också kuskar, drängar och pigor. När jag läser böcker om årtiondena kring sekelskiftet 1900 stör det där mig alltid något oerhört: Allt det osynliga uppassandet som bar upp den borgerliga kulturen innan arbetarrörelsen skulle ändra på så mycket.

I exempelvis Fatima Bremmers Augustprisade bok om Blenda Nordström, ”Ett jävla solsken”, lyfts en tid upp till ytan då kvinnor kämpade för rösträtt och rätten att få arbeta som exempelvis journalist. Stjärnreportern Blenda Nordström blir en hjältinna.

Det är en underbar bok. Blenda är verkligen ett jävla solsken! Men det är slående att den högborgerliga och djupt patriarkala tid som hon trädde fram i och delvis kämpade emot aldrig riktigt tecknas i sin helhet: Tjänarklassen som servade hennes klasskamrater av båda könen är nästan helt borta. En hel social värld är bortopererad.

I den sociala världen var det på den tiden en vardaglig erfarenhet att blicka ner på någon som självklart stod under en i status, rang och lön. Det beskrivs ibland som en gåta att Blenda Nordström så orättvist glömdes bort under efterkrigstiden. Men det har sannolikt en del att göra med att hon kom ur ett extremt klassamhälle som folkmajoriteten årtiondena efter andra världskriget var glada att äntligen slippa.

Det gamla klassamhället skapade en rik mylla för allehanda övermänniskoideal; en av Nordströms bästa vänner var kulturpersonligheten John Landqvist som sedermera blev nazist och en annan vän var rasbiologen Hermann Lundborg.

Samma känsla av ett en social undervärld är bortopererad infinner sig ibland när jag besöker Carl Larssongården och stiger in i den vackra värld som Karin och Carl Larsson skapade i Sundborn och som nog än idag står modell för ett borgerligt ideal. Parets enastående kreativitet hade naturligtvis aldrig varit möjlig utan tjänarna som fanns där. Men de är retuscherade ur idyllen.

Jag är övertygad om att det än idag finns en borgerlighet som lider av fantomsmärtor efter förlusten av de tjänarstaber som flydde deras hem när andra liv och andra arbeten blev möjliga. När Rut-bidragen infördes startade en mental kontrarevolution. I de rika förorterna utnyttjas numera bidraget till max och miljard efter miljard går från statskassan till redan rika hushåll. Den gamla tjänarklassen är på väg tillbaka. Barn till höginkomsttagare vänjer sig vid att se ner på folk som passar upp på dem. Rebecka Bohlin (nyhetschef på Dagens ETC) har skildrat denna värld ur de arbetande fattigas perspektiv i ”De osynliga”.

I den dagspolitiska debatten pulserar nu en ny borgerlig längtan efter en tjänarklass. När Sverige tagit emot väldigt många asylsökande flyter denna borgerlighetens längtan direkt upp till ytan: lagstifta om att ge nyanlända lägre löner! Utvidga Rut-bidragen!

Centerledaren Annie Lööf träder fram med humanistiskt patos – samtidigt som hon öppnar vägen till det nya tjänarsamhället. Och så berättar Jan Björklund – senast i Agendas partiledardebatt i söndags – om det berömda ”första jobbet” han hade. Sådana lågavlönade jobb har ”vi alla haft” heter det – och Björklund har inte ens en tanke på att hundratusentals människor hela sina liv kommer att vara hänvisade till sådana lågavlönade jobb (working poor). Skitjobben blir i stället ett pittoreskt ungdomsinslag i varje borgerlig livsbiografi.

Jag fruktar att Sverige under kommande år förändras i den riktningen. En ny tjänarklass siktas. Visserligen skapas det just nu många, många nya jobb som tillfaller utrikes födda. Sysselsättningsgraden bland utrikes födda i Sverige är idag högre än för kvinnor i allmänhet i EU.

Men blir det en borgerlig regering i höst, vilket en hel del tyvärr pekar på, lär vi få se hur gamla tiders tjänarstaber blir alltmer självklara i Sverige. Återigen blir det en vardaglig erfarenhet hos de välbeställda att blicka ner på folk under dem som enligt en naturens ordning står i deras tjänst.

Allt jag kan säga om det är: Till varje pris måste det stoppas.