I själva verket kommer Borg inte göra något alls.

Borg vill inte styra bankerna. Det vore emot hela fundamentet i den politik han driver.

Bankerna i Sverige är idag mer privata än någonsin sedan 1920-talet. Makten över räntor, utlåning, avgifter och kapitalflykt är privat. Skattesänkningen vid årsskiftet gynnade framförallt bankerna. Politiken är maktlös – för att den vill vara maktlös.

Varken Borgs skällande eller nya ”Baselregler” kommer att förändra bankernas frihet att som karteller plocka stat, näringsliv och löntagare på 91 miljarder kronor under ett enda år. Summan är så stor att man baxnar. Kom ihåg att banker enligt borgerlig ekonomisk teori är ”smörjmedel” i ekonomin. De ska flytta oanvända pengar dit de behövs.

Att ett smörjmedel kan bli landets vinstrikaste egenintresse betyder att man förvandlats till en svulst på den övriga ekonomin.

Bankerna flyttar miljarder från företag, bostäder och löntagare till några få ägare. Slår vi ut vinsten tar de fyra storbankerna ut en avgift på svenska folket motsvarande nära 10 000 kronor per individ.

För vad då?

Det här är inte ett misstag. Svenska staten – liksom EU:s övriga stater – hade chansen att återreglera eller förstatliga bankerna vid kollapsen 2009. Istället gjorde man tvärtom. Man stödde de privata bankerna. Riksbankerna pumpar fortfarande in pengar utan räntekostnad till bankerna som i sin tur lånar ut dem till stater utan risk.

Skattebetalarna i Europa och Sverige betalar extra ränta till privata banker för att staterna ska tyglas att ”hålla igen”.

Politiken styrs av banken, inte tvärtom. Bankmännens förakt för Borgs propagandafraser är ett faktum. Det syns i vinstutdelningar av aldrig skådat slag. Och nya bonusar. Varför i all världens ska S-bankmannen Anders Sundström ha en miljon till i arvode? 74 procent i påslag på ett år. Handelsbankens ordförande tar ut 34 procent mer. Girigheten är ett hån och skulle aldrig kunna ske om det inte var så att bankerna vet att inget kommer att hända.

Men är politiken verkligen maktlös? Det är fullt möjligt att införa ersättningsgränser för bankerna. Det är fullt möjligt att reglera utdelning eller att skattevägen göra den omöjlig för bankerna. Liksom att det är fullt möjligt att införa räntegränser och vägra acceptera räntegap på flera procent. Bankernas vinster bygger också på att den som spar får inget och den som måste låna utpressas.

Att låta detta fortsätta är ett politiskt val.

Privata banker är maktinstrument. Runt varje bank finns en intressesfär av företag, banker är inte serviceorganisationer som flyttar pengar, de är liksom riskkapitalbolagen direkt knutna till storägarna och varje stor förändring i näringslivet är beroende av bankernas makt. De finansierar, bekämpar eller ignorerar behov.

Det svenska banksystemet kommer från 1800-talet, men den politiska kompromissen gjordes av Socialdemokraterna på 1930-talet och efter det har ingen utmanat bankmakten. Vi lever därför i en politisk dimma. Om LO är ett ”särintresse”, vad ska man då säga om SEB, Wallenbergs bank?

Sveriges banksystem var i konkurs 2009. Gigantiska bankstödpaket i Europa och höjda inlåningsgarantier höll luftslotten igång. Det som håller upp verksamheten idag är återkommande nya miljarder från staterna. Skulle Fed eller ECB eller Riksbanken stänga kranarna är de privata bankerna i konkurs.

Det är grundorsaken till varför ägarna gör utdelningsfest i år.

Man är väl medveten om att det inte finns någon garanti att man kan ta ut dem nästa år.

Så vad föreslår då Borg? ”Höjda kapitalkrav”. Bankerna ska alltså ha lite mer i kistan än de har idag. Det betyder att du som bankkund kommer att få betala mer. Höjda avgifter, sämre räntor. För ”höjt kapitalkrav” innebär inte att ägarna skjuter in pengar. Det betyder bara ännu högre vinstjakt.

Borg flyttar ansvaret för bankernas girighet över till din plånbok. Du får betala dubbelt. Han säger att bankerna ”inte är vuxna rollen” och inte tar ansvar. Det stämmer. Men kanske det är en politik som låter dem hålla på, som är mest ansvarslös trots allt.