Ledare. Göran Greider.

2020-07-08 02:51
Göran Greider tror att vi behöver starka band med enskilda träd för att kunna bli de ekologiskt medvetna varelser vi borde och måste vara. Illustration: Emanuel Garnheim
Göran Greider tror att vi behöver starka band med enskilda träd för att kunna bli de ekologiskt medvetna varelser vi borde och måste vara.
Puffetikett
Dagens ETC

Bli vän med ett träd – 
framtiden hänger på det

Nyligen visade satellitbilder över Europa att skogsavverkningen har ökat ganska dramatiskt de senaste åren, särskilt i Sverige. En artikel om detta i tidskriften Nature blev uppmärksammad. Vad det bland annat innebär är att inga träd i skogen längre får bli gamla, stora och fulla av generationernas blickar, skriver Göran Greider.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Fina sommardagar sitter vi ofta under den stora björken på gårdsplanen och äter. Den kan nog vara uppåt hundra år gammal. Kanske sattes den strax efter att gården brunnit ner runt 1910 och ett nytt hus, kanske på den gamla stengrunden, restes. Björken är ett typiskt vårdträd – som anses vakta och vårda huset och de som bor där – och sådana blev vanligare att hålla sig med mot slutet av artonhundratalet. Men stora och gamla träd har alltid fascinerat människan. I det finska nationaleposet talas det om den heliga rönnen på gårdsplanen. När det gigantiska trädet i filmen ”Avatar” faller för en teknologiskt överlägsen erövrarkulturs vapen hotas en hel värld.

Vårt vårdträd har jag umgåtts med i snart tjugo år. Innan jag förstod bättre sågade jag en vårdag för länge sedan av en mycket lågt hängande gren som nästan rörde vid huset – och det var som att öppna en kran när saven forsade ut. Det misstaget begår jag inte igen. Många år senare gick en annan tjock gren av och föll rakt på verandan, som dock klarade sig.

Jag har sett min dotter klättra i trädet medan jag, den höjdrädde, desperat försökt ropa ner henne men bara sett ett leende fly bort i bladgrönskan. En gunga hängde länge från en gren. Ganska högt upp förmultnar en urgammal fågelholk. Katten vässade alltid sina klor på stammen på morgnarna. En försommar byggde en måsfamilj ett bo på en tjock gren. Först tyckte vi det var väldigt roligt. Sedan insåg vi vad det innebar: Vi kunde knappt ta oss över gårdsplanen utan att anfallas av ilskna måsar. Föräldraparet gav upp sina varningsrop och lockade ibland dit ett dussin måsar från åkern som kom flygande som attackplan mot oss. Hukande sprang vi ofta över gården. Till slut föddes en måsunge i boet. Den blev snart otålig, promenerade ut på grenen och föll en dag ner i gräset. När vi såg det bad vi katten stanna inomhus. Men snart var ungen försvunnen. Och numera är jag varje vår noga med att kolla om måsar bygger bon i björken. När jag ser en hög med torrt gräs i grenverket tar jag krattan och föser bort det.

Jag tror att många människor har en relation med ett träd, ofta ens utan att vara riktigt medvetna om det. Det kan vara en lönn intill trottoaren i stadskvarteret, eller någon väldig susande asp man möter på skogspromenaden. Träd binder åt oss samman år och dagar. Årstiderna vandrar genom lövverken om det är ett lövträd och granar och tallar förvandlas efter ymniga snöfall till vackra skulpturer. Varje träd mäter vind och storm åt oss. Vi går över stora rotsystem – ett lika stort grenverk fast under jord. Och även som döda spelar träden en enorm roll i ekosystemen. Banden till träd kanske är uråldriga och genetiska. Vår art kommer trots allt från ett liv i trädkronorna.

Och oavsett vilket kafé i vilken europeisk storstad du än sätter dig på – så sätter du dig på en plats som en gång var skogbevuxen. Den tyske skogvaktaren Peter Wohllebens bok ”Trädens hemliga liv” blev en bästsäljare för några år sedan. Där talade han om trädens sociala liv, om den inbördes hjälp de sysslade med (det är anarkisten och naturforskaren Kropotkins ord för det samarbete som finns i naturen; allt är inte en strid på liv och död).

En gång täcktes hela Centraleuropa av en skog så väldig, så tät, ibland så sumpig och så svår att forcera att inte ens de romerska legionerna klarade det. En liten bit av denna ursprungliga skog finns än idag kvar i nordöstra Polen, i Bialowieza. Förra året vandrade jag runt där. Polska regeringen vill helst avverka skogen. Men protesterna har varit starka. Under en demonstration bars plakat där en romanfigur hos den gröna feministen och nobelpristagaren Olga Tokarczuk ropade: ”Janina Duszejko kommer inte att förlåta er!”

Jag tror att vi behöver starka band, för att inte säga vänskaper, med träd – och jag menar då med enskilda träd – för att kunna bli de ekologiskt medvetna varelser vi borde och måste vara. Det räcker inte med en intellektuell insikt om att allt i biosfären hänger samman – någon ekologisk medvetenhet kommer inte förrän vi i en väldigt bokstavlig mening får vänner bland träden. Nyligen visade satellitbilder över Europa att skogsavverkningen har ökat ganska dramatiskt de senaste åren, särskilt i Sverige. En artikel om detta i tidskriften Nature blev uppmärksammad. Vad det bland annat innebär är att inga träd i skogen längre får bli gamla, stora och fulla av generationernas blickar – och av myllrande småkryp och fåglar.

Men även vänskaper med stora träd har ett slut. Varje gång vi numera sätter oss under den stora gårdsbjörken tittar jag lite oroligt på några av de tjocka grenarna. Ska de falla ner över oss? På toppen av en av de högsta grenarna lyser svart, död ved. Kan en arborist kapa några utsatta grenar så att björken kan leva längre? Ännu är den nästan helt grön.

Jag har planterat flera nya träd som kan ta över stafettpinnen från vår gamla björk en dag. Men mitt råd är: Bli vän med ett träd i kvarteret, i byn, i skogen, varhelst du råkar på ett träd som du tycker talar till och med dig. På den vänskapen hänger mycket av vår framtid.