Bland det mest oansvariga jag sett

Att säga upp decemberöverenskommelsen i det mest intensiva läge som Sverige befunnit sig i sedan andra världskriget finner jag fullständigt, totalt ansvarslöst. Och att sedan börja kohandla, typ Jan Björklunds ”kasta ut Miljöpartiet ur regeringen, så kan vi börja diskutera blocköverskridande överenskommelser” är med en underdrift ofattbart småsint.

”Utifrån” ser det helt sjukt ut; när nöden och nödvändigheten är som störst sviker borgerliga politiker landet – mitt i en hejdundrande kris – av omsorg om det egna varumärket. På samma sätt som det dominerande, borgerligt/kommersiella kommentariatet – som också återfinns i public service SVT och SR – sviker. De börjar agera kremlologer och tala i oändlighet om den krackelerande alliansens nya strategier, nöjda verkar det som, med att slippa kommentera Sveriges på många sätt storartade flyktingmottagande. Kanske övergår det deras horisont? Kanske är de alltför vana att ägna sig åt politiska maktkamper och maktspel och är tacksamma för KD:s desertering från decemberöverenskommelsen, som ger dem möjlighet att prata om annat?

Noam Chomsky är en av de modigaste människorna som i detta nu finns på jorden (han är gammal och lämnar oss kanske snart) och den utan tvekan mest lysande mediekritikern någonsin, kanske med undantag för Österrikes Karl Kraus, som dog 1936. Men jag har alltid haft problem med en av Chomskys analyser, den som säger att den av storföretagen ägda journalistiken alltid gagnar makten, helt enkelt därför att jag upplevde något annat på Expressen på 1970-talet. Men steg för steg inser jag att vi levde i en glänta i historien; att stormediejournalistiken sedan länge återgått till att tjäna makten och kapitalet och jag förstår vad Chomsky menar: att kommentariatet och journalistiken är ett av maktens viktigaste instrument för att legitimera sin maktutövning. Även om de verkar avslöja eller kritisera makten gör de det inom hemliga, fastställda ramar, som journalister inte ens själva förstår (jag vet för jag fattade noll eller såg till att fatta noll under decennier.) Varför har ”Uppdrag granskning” i SVT, till exempel aldrig tagit itu med bankernas institutionaliserade kriminalitet? Eller hela den ekonomiska journalistvärldens Waterloo, finanskrisen 2008?

Häromdagen lyssnade jag på en lång diskussion mellan experter i BBC radio. Den handlade om krisen och kriget i Mellanöstern. De berättade att man kan se hur Ryssland och Vladimir Putin försöker hävda sig som stormakt genom att skicka långdistansrobotar från Persiska viken in i Syrien. ”Robotorna gick fritt över Iran och Irak och markerade att Ryssland har mäktiga allierade.” De fortsatte med att tala om Turkiets Erdogan, som eftersom han vill bli omvald vid det förestående valet företar sig allt möjligt, bombar PKK och underförstått öppnar gränsen för flyktingar för att sätta press på Europa och hämta inrikespolitiska vinster genom att få Europa på knä. Det som slog mig var att detta sätt att kommentera världen anses helt normalt, att analysera maktens avsikter och manipulationer och nästan mysa över att man förstår. Journalisten frågade inte om Putin eller Erdogan är helt från vettet, hur de kan låta döda, släppa eller behålla flyktingar och sätta mänskliga liv i oavbruten dödsfara för att uppnå olika egna, inrikespolitiska maktmål? Det anses underförstått att en journalist, som frågar om Putin eller Erdogan faktiskt inte är galna och lider av storhetsvansinne, är naiv och inte platsar som utfrågare. Hens uppgift är att för oss förtydliga maktens avsikter, att utgöra maktens krönikör, att poängtera maktens viktighet, inte att maktens härjningar med världens medborgare egentligen framstår som sinnesrubbade. Då skulle ju hela bygget rasa.

Vi hålls ständigt informerade om maktens män(niskor), de toppar löpen och vad de företar sig gestaltas som det väsentligaste i världen; det är vad Chomsky menar med att medierna alltid gagnar makten, mediernas sällan ifrågasatta sätt att berätta världen.

Tiden nu påminner om tiden före första världskriget då uppblåsta maktegon lät det gå till krig. USA och Ryssland bombar båda i Syrien, om de skulle råka skada varann kan det bli ”mycket farligt”. Ryssland får vi veta, kränker inte turkiskt luftrum av misstag, utan för att visa sin makt. Erdogan, säger media uppviglande, kan inte stillatigande låta detta ske. Och så vidare. Och deras handlande, på sandlådenivå, beskrivs som normalt.

Att i detta läge utlösa politisk kris i Sverige är bland det mest oansvariga jag sett i svensk, politisk historia.