Kritik mot höjt bensinpris motiveras med att det blir dyrt att köra till jobbet, kritik mot sänkt bensinpris med att det ökar utsläppen.

Jag förstår båda sidor men landar i att det är ovärdigt att göra resor med bensinbil billigare när klimatlarmen haglar.

Det betyder inte att jag tycker att reduktionsplikten är en mirakellösning. Det betyder inte att jag blundar för den påverkan bränslepriserna faktiskt har för många, som landsbygdsbor som måste bilpendla till jobbet.

Men det verkar som om högern har lurat i bilpendlarna att billigare bensin är det enda möjliga stödet till hushållen. Som om alla andra kostnader är frikopplade från staten, som om regeringen är bakbunden bortom bensinpriset.

Nyligen pratade jag med en pendlare som inte har några alternativ till bilen för att ta sig till jobbet. ”Jag kommer inte köra mindre bil för att bensinpriserna höjs”, sa han. Här blir den enda effekten mindre pengar på kontot.

Men det finns åtgärder regeringen kan ta till som inte gasar på utsläppen.

Även andra poster i hushållskalkylen väger tungt, som hyra och mat. Där skulle politikerna kunna stötta upp, men det gör de inte. I stället gör de kulturkrig av bensinpriset.

Grundproblemet är kanske att bilen inte spelar samma roll överallt i landet och att vi inte tar höjd för det. I storstäder bör gång, cykel, kollektivtrafik prioriteras, på landsbygden elbil (och de förstnämnda tre trafikslagen).

Gör vi det kanske vi äntligen slipper bensinpristjafset – och behöver bara stå ut med elpristjafset.