Behöver vi ens Almedalsveckan längre?

Jag ställer mig frågan när jag är tillbaka i Visby för första gången på nio år: behöver vi ens Almedalsveckan längre?

Om du går förbi det gula Payex-huset, efter Pwc:s konsultarena nedanför Google-gården, så hittar du Almedalsparken.Jag sitter där på en träbänk, omringad av partiernas tält. SD delar ut popcorn i bägare med blåsippor på, Kristdemokraterna har ett lotterihjul. På ringmuren är en Pride-flagga hissad.

Jag var på Gotland för Almedalsveckan varje sommar mellan 2010 och 2016. Jag åkte med ungdomsförbund, studentkårer och aktivistgrupper. Men varje år kände jag samma sak: det är ett jippo för PR-byråer och näringslivslobbyn.

Ja, det det finns föreningar och lokala initiativ som försöker göra sig hörda här. Men de drunknar i storföretagens maffiga tält.

Och det var inte allt. Som ickevit svensk blev man lätt en måltavla för alla nazister och nationalister som tillåts vara i Visby under Almedalsveckan. Vi hade sms-kedjor och gick aldrig ensamma från området innanför ringmuren.

Är det här verkligen en demokratifestival?

Det finns inget annat evenemang i Sverige med så hög koncentration av rasister på en sådan liten yta. Och Almedalen kryllar av lobbyister snarare än vanligt folk.

För 15 år sedan stod jag på Hamnplan i Visby med 50 andra ungdomar. Vi vände ryggen mot Svenskarnas parti, en av nazistorganisationerna som kom hit då. Därefter hölls manifestationen varje år.

Men nazisterna bytte plats med varandra. Nationaldemokraterna, Nordiska Motståndsrörelsen. De fick alltid tillstånd att demonstrera, vilket oftast ledde till trakasserier och attacker. På stora scen talade Sverigedemokraterna, som bara fick mer och mer plats under veckan.

Almedalen blev aldrig en trygg plats för ickevita, eller för personer med funktionsnedsättning, eller för HBTQ-aktivister.

Civilsamhället har inte längre råd att komma till Visby.

Nu syns polisens piketbussar överallt. Civilsnutar och dialogpoliser går runt med vita hörlurar i öronen. Det har gått tre år sedan Teodor Engström mördade Ing-Marie Wieselgren i ett terrordåd på Donners Plats. Trots det nämns dådet inte alls under Almedalsveckans officiella säkerhetsgenomgång.

Civilsamhället har inte längre råd att komma till Visby, och kanske prioriteras det lägre. Almedalsveckan har halverats, partidagarna har blivit partihalvdagar: en förmiddag för Liberalerna här och en eftermiddag för Sverigedemokraterna där.

Mångfaldsparaden är en tradition som tidigare var ett sätt att visa motstånd mot just nazister i Almedalen. Idag hålls det på måndagen – dagen gå ingen är här.

Paraden har blivit en promenad som består av vita organisationer som hyllar mångfalden med sina loggor på Pride-flaggor. Borde det inte bara kallas en Pride-parad? Den etniska mångfalden i det här evenemanget är nästan lika bred som i Sverigedemokraterna.

De få Palestinademonstranter som gick i paraden blev ombedda att inte skandera, i stället skulle alla ropa “Jalla, Jalla, mångfald åt alla”. I slutet av evenemanget var det dock en 15-årig palestinsk pojke från föreningen Världens ungdomar som höll ett känslosamt tal om Gaza.

Samtidigt kommer statsminister Ulf Kristersson till Gotland. Han poserar framför ett luftvärnsystem från tyska vapentillverkaren Diehl, som Sverige ska köpa robotar från för nio miljarder kronor.

Almedalsveckan har tappat sin betydelse. Det är inte en plats för idéutbyte, utan ett paradis för lobbyister. På tisdagen byttes Pride-flaggan på ringmuren ut mot svenska flaggan.