När jag för några år sedan flyttade ett par hundra meter från en lägenhet till ett radhus började staten plötsligt betala mig för att bo. För mig är månadskostnaden ungefär densamma i radhuset som den var i lägenheten, men reglerna gör att jag nu får tillbaka några tusen kronor på skatten varje år. Jag bor alltså billigare i radhuset, trots att jag har bytt upp mig till fler kvadrat och en liten trädgård, och enda anledningen till det är jag har lånat pengar på banken för att kunna köpa i stället för att hyra.
Det handlar alltså om ränteavdraget. Och mitt exempel visar hur galet det kan slå. Jag kan inte se att samhället gör någon vinst på att jag bor i radhus i stället för hyreslägenhet. Banken gör definitivt en vinst, men det känns inte rimligt att det ska ska vara statens mål.
Ränteavdraget innebär att de som har lånat pengar för att köpa en bostad får ett skatteavdrag på 30 procent av räntekostnaderna. För staten kostar det här omkring 30 miljarder per år. Det är inga småpengar vi pratar om. Det är nästan lika mycket som vi betalar i internationellt bistånd, nästan hälften av vad staten betalar för hälsovård, sjukvård och social omsorg och nästan sex gånger så mycket som staten betalar för samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande för att ta några exempel.
Ju mer vi lånar, desto mer kostar det staten. Och om räntan stiger får den rekordlåga nivå som den ligger på nu kostnaderna att öka dramatiskt. En tickande bomb, har det kallats. Kostnaden för ränteavdraget kan lätt dubbleras på tio år. Och därför rekommenderade Finanspolitiska rådet för ett par veckor sedan, i samband med sin årliga rapport om läget i svensk ekonomi, att ränteavdraget ska trappas ned.
Miljöpartiet har meddelat att de ska driva en utfasning av ränteavdraget som en fråga inför valet i höst. Och därmed är det nu sex av åtta riksdagspartier som på ett eller annat sätt vill trappa ned ränteavdraget.
Men de två stora, Socialdemokraterna och Moderaterna, säger fortfarande nej. Finansminister Magdalena Andersson (S) säger att det skulle bli ett för hårt slag mot nystartade familjer med barn som ofta har väldigt tajta marginaler. De har i många fall så stora lån att ränteavdraget blir avgörande för att det ska gå ihop.
Men faktum är att ränteavdraget är ett bostadsbidrag till dem som tjänar mest. Siffror från Statistiska centralbyrån visar att den rikaste tiondelen får 20 gånger mer av ränteavdraget än de ekonomiskt svagaste. Hans Heggeman som gjorde utredningen på SCB konstaterar att ingen annan skatt eller reform har lika stor effekt i att omfördela från ekonomiskt svaga till de ekonomiskt starka. Sifforna visar också att om vi delar upp befolkningen i en rik och en fattig hälft så får den rika hälften 85 procent av ränteavdraget, den fattiga hälften får dela på resten. Man skulle då kunna säga att för den fattiga hälften finns bostadsbidraget i stället. Men staten betalar ungefär 5 miljarder totalt i bostadsbidrag. Alltså bara en femtedel av vad den rika hälften får för sitt boende i form av ränteavdrag.
Så om man vill värna den nystartade familjen med barn som har tajta marginaler så finns det många andra effektivare sätt än ett ränteavdrag. Använd pengarna till att satsa på byggande av billiga hyresrätter i stället. 30 miljarder är som sagt sex gånger så mycket som staten satsar i dag på bostadsförsörjning och byggande. Då behöver inte familjerna gå omvägen via banken. Flera tunga institutioner som OECD, IMF, EU och Riksbanken har alla varnat för att ränteavdragen driver upp bostadspriserna, vilket framför allt gynnar fastighetsägarna och bankerna, inte den lilla familjen. Eller använd pengarna till ett mer riktat bidrag som framför allt går till dem som behöver stöd för att kunna bo bra.
Förut vägdes ränteavdraget omfördelande effekt från fattig till rik åtminstone upp av en progressiv fastighetsskatt som gjorde att de med störst och dyrast bostäder fick betala mest till staten. Nu är det borta. Och ränteavdraget riskerar att spränga hela statsbudgeten. Det är dags för även de stora partierna att tänka om inför valet. .
