Kommer ni ihåg hösten 2015? På kort tid kom det fler flyktingar till Sverige än någonsin tidigare. Också i Europa. En del länder stängde desperat sina gränser och rullade ut taggtråden. Andra fortsatte att vara öppna. Ett tag till. Sverige var ett öppet land. Ett tag till. Det fick konsekvenser. Samhällets resurser togs i anspråk men räckte inte till. Volontärer stod för värdigheten. Men statsministern sa att vi skulle klara av det. Han sa att Sverige bygger inte murar utan broar. Men så började regeringsföreträdare tala om systemkollaps och de partier som redan tidigare kritiserat den öppna linjen spädde på med skräckbeskrivningar.
Regeringen fick svårt att andas, förstod vi på rapporteringen. Resultatet blev beslut i riksdagen som gjorde oss till sämst i EU-klassen. EU diskuterade en gemensam hållning. Resultatet blev att Turkiet skulle behålla flyktingarna i utbyte mot pengar. Flyktinghandel kan det kallas. Eller människohandel. Våren 2016, just när avtalet med Turkiet skulle träda i kraft, var jag där. På Lesbos och i Aten. Jag såg hur förtvivlan och rädsla bredde ut sig och jag såg hur besluten, både i Bryssel och Stockholm, fick katastrofala konsekvenser för tusentals människor på flykt.
Men jag mötte också något annat. Jag mötte mod och kärlek. Jag mötte frivilliga från Europa men också från USA och Kanada. Människor som tog ledigt från sina jobb och reste till Grekland för att göra en insats. Och jag såg grekiska invånare som gjorde samma sak. Lärare som gick ned på deltid för att hjälpa till. Studenter som tog studieuppehåll för att hjälpa till. Läkare som jobbade dubbelt. Sjuksköterskor och barnmorskor. Apotekare och rörmokare. Byggnadsarbetare och kockar. Bussförare och psykologer.
De hade dittills mött de flyende på stränderna, ordnat bussturer till öppna läger, sett till att traumatiserade fick särskild vård, att gravida fick kontroller, att personer med funktionsnedsättning fick hjälpmedel. De byggde små fungerande öppna samhällen runt flyktingarna.
Precis som här, på hemmaplan. Alla volontärer som fanns på perrongerna. Alla som avsatte timvis med tid för att möta de nyanlända med kläder, mat, samtal, möten, kurser. Alla som vittnade om att de fick så mycket tillbaka, att deras liv fick ett annat innehåll, en mening. Volontärer bygger inte i sten. Volontärer bygger i solidaritet, i självorganiserade kärlekshandlingar som borde inspirera varje politisk representant i varje parlamentarisk församling.
Den inspirationen borde nå fram särskilt till den grupp som just nu sitter och planerar förslag som ska ge Sverige en ”human, rättssäker och effektiv migrationslagstiftning”. Den tillsattes 2019 och ska bli klar under sommaren. De förslag som sipprat ut är saker som korta, tidsbegränsade uppehållstillstånd och obligatoriska försörjningskrav som i praktiken omöjliggör familjeåterförening. Vi vet att det försvårar all integration och kraftfullt missgynnar kvinnor och barn.
Samtidigt har vi ett nuläge där FN:s flyktingorgan UNHCR rapporterar nästan 80 miljoner människor på flykt undan krig, svält och klimatrelaterade katastrofer. Fler än någonsin tidigare. Risken är stor att antalet flyktingar kommer att fortsätta öka, säger man i samma rapport. Jag tror inte UNHCR är ensamma om den bedömningen. Vi ser alla hur säkerhetspolitiken militariseras och hur den globala klimatkrisen både skärper redan pågående konflikter och skapar nya.
Extrema väder med torka eller översvämningar lämnar jordar obrukbara, så människor måste fly för sin överlevnad. Den globala uppvärmningen märks mest i norr. Permafrosten börjar tina. Det skapar miljökatastrofer och tros kunna orsaka nya virusutbrott.
Planeten håller andan medan vi människor, vi som är en del av detta planetära system, verkar ha tappat gemensam riktning. Hur är det ens möjligt att med 80 miljoner på flykt sitta och diskutera hur vi bäst ska kunna förhindra att människor tar sig hit? Hur är det ens möjligt att samtidigt som vi vet att det är en otroligt liten del som kommer ända hit, så ska de stoppas? Hur är det ens möjligt att vi som är ett rikt land med gott om plats dels planerar för att hindra människor från att komma hit och sedan, om nu några ändå skulle komma, göra livet så surt för dem att de ska välja att ge sig av?
Hur kan svenska demokratiska politiska partier, med en demokratisk grundsyn och uttalad respekt för varje människas lika värde, hålla på med att göra Sverigebilden så avskräckande som möjligt? I inga andra sammanhang gäller detta. Bara för människor på flykt. För de mest utsatta och sårbara. Det är oanständigt och omänskligt och det vittnar om ett humanismens haveri.