Ledare: Asylpolitiken är ett humanismens haveri

Kommer ni ihåg hösten 2015? På kort tid kom det fler flyktingar till Sverige än någonsin tidigare. Också i Europa. En del länder stängde desperat sina gränser och rullade ut taggtråden. Andra fortsatte att vara öppna. Ett tag till. Sverige var ett öppet land. Ett tag till. Det fick konsekvenser. Samhällets resurser togs i anspråk men räckte inte till. Volontärer stod för värdigheten. Men statsministern sa att vi skulle klara av det. Han sa att Sverige bygger inte murar utan broar. Men så började regeringsföreträdare tala om systemkollaps och de partier som redan tidigare kritiserat den öppna linjen spädde på med skräckbeskrivningar.

Regeringen fick svårt att andas, förstod vi på rapporteringen. Resultatet blev beslut i riksdagen som gjorde oss till sämst i EU-klassen. EU diskuterade en gemensam hållning. Resultatet blev att Turkiet skulle behålla flyktingarna i utbyte mot pengar. Flyktinghandel kan det kallas. Eller människohandel. Våren 2016, just när avtalet med Turkiet skulle träda i kraft, var jag där. På Lesbos och i Aten. Jag såg hur förtvivlan och rädsla bredde ut sig och jag såg hur besluten, både i Bryssel och Stockholm, fick katastrofala konsekvenser för tusentals människor på flykt. 

Men jag mötte också något annat. Jag mötte mod och kärlek. Jag mötte frivilliga från Europa men också från USA och Kanada. Människor som tog ledigt från sina jobb och reste till Grekland för att göra en insats. Och jag såg grekiska invånare som gjorde samma sak. Lärare som gick ned på deltid för att hjälpa till. Studenter som tog studieuppehåll för att hjälpa till. Läkare som jobbade dubbelt. Sjuksköterskor och barnmorskor. Apotekare och rörmokare. Byggnadsarbetare och kockar. Bussförare och psykologer.

De hade dittills mött de flyende på stränderna, ordnat bussturer till öppna läger, sett till att traumatiserade fick särskild vård, att gravida fick kontroller, att personer med funktionsnedsättning fick hjälpmedel. De byggde små fungerande öppna samhällen runt flyktingarna. 

Precis som här, på hemmaplan. Alla volontärer som fanns på perrongerna. Alla som avsatte timvis med tid för att möta de nyanlända med kläder, mat, samtal, möten, kurser. Alla som vittnade om att de fick så mycket tillbaka, att deras liv fick ett annat innehåll, en mening. Volontärer bygger inte i sten. Volontärer bygger i solidaritet, i självorganiserade kärlekshandlingar som borde inspirera varje politisk representant i varje parlamentarisk församling.