Carina Milde: Är det rätta alltid det goda?

Läkare, sjuksköterskor och all annan vårdpersonal bär på kunskapen att vårda och läka de människor som söker sig till sjukvården. De flesta präglas av en knastertorr pragmatism som skulle kunna ge sken av att det personliga engagemanget åker av, när de vita landstingskläderna åker på. Men så är inte fallet. Ofta finns ett personligt engagemang som ibland skulle vilja och kunna göra mer än vad yrkesetiken tillåter.

I skrivande stund sitter ­afghaner på Medborgarplatsen i Stockholm, för att på något vis uppmärksamma vår regering om det omänskliga i att utvisa unga människor till ett land de i många fall aldrig har satt sin fot i. Flertalet av de ensamkommande ungdomarna har fötts och levt på flykt i Iran och har således inga naturliga band till Afghanistan. Efter att med nöd och näppe ha passerat 18-årgränsen genom Rättsmedicinalverkets åldersbestämning placeras dessa ungdomar på boenden med vuxna från hela världen, där allas trauman tvingas ihop på några få kvadratmeter. Tillsammans med hotet om utvisning till Afghanistan så förloras något viktigt på vägen. Livsgnistan. Den sköra, som har hållit dem vid liv fram till nu. På knagglig svenska får de ur sig till våra läkare och sköterskor, det ingen tonåring i världen ska behöva säga; jag orkar inte längre, det är nu jag vill dö …