Den politiska oenigheten om skog och strandskydd bottnar i ideologiska motsättningar. Det är en fajt mellan miljö och medborgarperspektiv å ena sidan – och ägarrätt och marknadsperspektiv å den andra. Skillnaden går mellan det som är grön ideologi och det som är ”grönt liberalt”. Möjligen kan debatten få de ledande miljöpartister som ägnat kraft åt att marknadsföra sitt parti som ”grönt liberalt” att inse hur befängt de argumenterat.
Miljöpartiet bildades för 40 år sedan – inte minst som reaktion på liberalers och socialisters oförmåga att ideologiskt förstå sig på den ekologiska dimensionen och för att vidga begreppet solidaritet i såväl tid som rum. Det sistnämnda uttrycktes som solidaritet med kommande generationer och solidaritet med det ekologiska systemet. Medan liberaler och socialister ägnade all sin kraft åt att diskutera balansen i samhället var de – enligt oss gröna – totalt blinda för balansen mellan samhälle och natur. Totalt oförmögna att, när vägval skulle göras, förstå att vi själva som art är beroende såväl av våra medarter som de planetära processer vi lever under.
Kampen mellan centern och Miljöpartiet om skog och strandskydd bygger således på ideologiska motsättningar. Dessutom har de mest häpnadsväckande påståenden åter lanserats från Annie Lööf och hennes vapendragare som vore de sanningar: markägares ökade frihet är bra för landsbygden. Men det är inte så att Annie Lööf, även om hon retoriskt försöker sig på det trolltricket, har rätt när hon påstår att skogsägares frihet och sämre strandskydd handlar om att gynna landsbygden.
De allra flesta på landsbygden är inte skogsägare utan vill ha tillgång till levande skog – inte kalhyggen och industrialiserade timmeråkrar. De allra flesta på landsbygden har glädje av den allemansrätt och de tillgångar till stränder som Annie Lööf vill privatisera. Var och en som varit i länder där centerns ägarfilosofi råder har kunnat känna på vad det innebär. Ägares rätt att stänga av, hålla de många på landsbygden borta från köpt mark. Ägarperspektivet ställt mot medborgarperspektivet.
Det är en närmast perverterad retorik att påstå att skogsägares intressen med automatik är landsbygdsbefolkningens intressen. Det har det aldrig varit. Inte när skogsbaronerna köpte upp skog, inte när skogsägare lika gärna låter arv bestå av siffror på bankkonton som levande skogar, inte när statligt ägd skog reduceras till timmeråkrar. Annie Lööf ser hela världen utifrån ett ägarperspektiv. Det är därför hon älskar ägares rätt att ta ut vinst från skattefinansierad skola (som Sverige är ensamt om på den här planeten). Det är därför hon låter biologisk mångfald väga mindre än ägares rätt att bidra till utrotning av arter – inte minst genom att få bort den skogsinventering som visar om en skog har så stora biologiska världen att den inte ska få bli kalhygge eller på annat sätt massakreras.
I grunden för detta finns en sorts luddig tankefigur om att naturkapital lika gärna kan ersättas av finanskapital. I det här fallet genom att avverka naturskog och ersätta den med kalhyggen och trädplantage. Att avverka skog med rödlistade arter för att få råd att köpa en Tesla kanske kan sägas vara grön liberalism. Men det är inte grönt.
MP måste för att ha ett berättigande vara ett ideologiskt grönt parti. Inte med grönt som prefix. Utan som stomme. Och därmed också återgå till insikten om att partiet är djupt systemkritiskt. I detta ingår motstånd mot att marknads- och ägarperspektivet tillåtits tugga i sig alltmer av medborgarperspektivet. När vår tids liberaler går bärsärkagång hotas såväl natur som social anständighet. Frihet för kapital har blivit viktigare än frihet för människor.
Bra att Miljöpartiets ledning äntligen insett vikten av att reagera. Må de nu inte låta sig manipuleras av Ibrahim Baylan. Det är han som fått rollen att medla mellan C och MP. Det handlar också om vilket parti S vill vara: meningsfullt eller nyttiga idioter i Timbros tjänst.
