Men det kräver stöd av Sverigedemokraterna. Aktivt stöd. Som givetvis kommer att kräva en ansenlig motprestation. Vad? Ett första förslag har lagts på bordet, via uppgifter till SVT.
Och ja, det är en ansenlig motprestation.
Alliansens fyra partier har – på ledningsnivå – gemensamt kommit fram till att efter valet bryta den överenskommelse som gällt senaste mandatperioderna och utestängt Sverigedemokraterna – och Vänsterpartiet – från utskottens tyngsta poster: ordförande och vice ordförande.
Det fanns en orsak bakom det beslutet. Utskotten är centrala för riskdagens arbete. Där behandlas exempelvis lagförslag innan de slussas vidare till omröstning. Att låta Sverigedemokraterna leda arbetet ansågs oansvarigt. Det vore att ge dem verkligt inflytande, en maktposition.
En analys som den rödgröna regeringen och Alliansen delat.
Men inte längre.
Det är en avgörande policyändring som motiveras med att Alliansen vill respektera demokratins spelregler. Därför ska posterna hädanefter fördelas proportionellt utifrån mandatfördelning i riksdagen.
2014 var det demokratiskt nödvändigt att utestänga Sverigedemokraterna.
2018 är det plötsligt demokratiskt nödvändigt att släppa in dem.
Vad är det som har hänt?
Nej, Sverigedemokraterna har inte i grunden förändrats, partiets politik lutar sig fortsatt mot en rasistisk föreställning om att kulturer och religioner inte kan samexistera. Dessutom finns otaliga skandaler kring bland annat antisemitism och kopplingar till den högerextrema miljön.
Du har i Dagens ETC kunnat läsa avslöjanden om att politiker från Sverigedemokraterna organiserat sig i Nordiska motståndsrörelsen och frekventerat nazistiska sammankomster.
Sverigedemokraterna är alltjämt Sverigedemokraterna.
Ändå har Alliansen ändrat sig. Det finns ett antal olika anledningar. Samtliga kan sorteras under de borgerliga partiernas allt överskuggande vilja att tvinga bort den rödgröna regeringen.
• Det handlar om att Sverigedemokraterna stärker sin ställning: 18,5 procent i senaste SCB, 22,4 procent i den aktuella Novus-mätningen (29 juni). Moderaternas försök att vinna migrationsdebatten har inte fungerat. Centerpartiets och Liberalernas försök att positionera sig mot Sverigedemokraterna har heller inte gett önskat resultat.
• Det handlar om att de rödgröna lockar fler väljare än Alliansen: 4,3 procentenheter i SCB, 4,7 procent i Novus. Då är inte Kristdemokraterna medräknade. För idag är det bara Kristdemokraterna själva som räknar med att kunna klamra sig fast vid riksdagen. Moderaterna, Centerpartiet och Liberalerna räknar istället med att reduceras till en trio.
• Det handlar om att denna trio föredrar att närma sig Sverigedemokraterna, snarare än att söka ett samarbete över blockgränsen, med Socialdemokraterna och/eller Miljöpartiet.
För ett år sedan skällde Jan Björklund (L) ut Moderaterna för att glänta på dörren till Sverigedemokraterna. Han lovade offentligt sina adopterade söner att aldrig medverka till ett samarbete med Sverigedemokraterna. Han berättade att hans mamma flydde från Norge under nazisternas ockupation.
– Att jag skulle sätta mig att samarbeta med ett parti som anser att mina söner inte kan bli svenska och ett parti som dessutom har sina rötter i den nazism som mamma flydde ifrån, det kommer aldrig att ske.
Men nu ska det ske.
Alliansen kommer aldrig att medge att det handlar om samarbete, kommer aldrig att erkänna att en ordförandepost i utskottet ger Sverigedemokraterna makt.
Visst är det samarbete, en första inbjudan till samarbete.
Visst är det makt.
Ett utskotts ordförande har utslagsröst. Alliansen kan inte garantera att det under nästa mandatperiod aldrig kommer att uppstå en situation där en sådan utslagsröst kan komma att utnyttjas.
Moderaterna har successivt drivit mot denna punkt, under både Anna Kinberg Batras och Ulf Kristerssons ledning.
Men samtidigt har Annie Lööf (C) formulerat sin och partiets valrörelse utifrån ett budskap om grundläggande humanism. Ett borgerligt parti för den som avskyr Sverigedemokraternas exkluderande nationalism. Det liberala alternativet. Med moralisk kompass som pekar stadigt.
Centerpartiets kampanj har varit själva definitionen av gal-tan. Värderingar, inte sakpolitik. Sett till denna kampanj, och till hur Centerpartiet agerat denna mandatperiod, är det förbluffande att Annie Lööf ställer sig bakom en linje som starkt bidrar till att normalisera Sverigedemokraterna.
Partiets egna ledamöter reagerade igår med bestörtning. Det måste vara en fejkad nyhet! Nej, det är en partiledare som länge lyckats profilera sig i detta värderingsfokuserade fält, utan att avtvingas ett beslut kring vilka kompromisser som är möjliga, givet sakpolitisk överensstämmelse med olika tillgängliga alternativ.
Faktum är att Annie Lööf – bortsett från migration – i fråga efter fråga befinner sig närmre Sverigedemokraterna än Socialdemokraterna.
Hon är en utpräglat borgerlig politiker.
Sverigedemokraterna är ett parti med en utpräglat borgerlig politik. Annie Lööf öppnar därför dörren för Sverigedemokraterna och stänger den gentemot Socialdemokraterna.
Hon går på ideologi.
Hon går efter makten.
I de första kommentarerna försöker Jimmie Åkesson simulera missnöje. Det här skulle ha förankrats med Sverigedemokraterna, tycker han. Men bakom kulisserna firar Sverigedemokraterna det här som en seger.
– Vi visste att det skulle komma något före valet. Vi är så pass stora nu att Alliansen inte kan ignorera oss om de vill ta över, säger en av Sverigedemokraterna riksdagsledamöter till Dagens ETC, och är särskilt nöjd över att Annie Lööf tvingas bekänna färg.
– Så mycket skit hon har slängt efter oss. Nu tvingas hon äta upp det.
Alliansen har skickat ut en testballong med destination Sverigedemokraterna. Ett lillfinger som man hoppas att Jimmie Åkesson ska greppa. Det kommer han att göra. Sedan kommer han att kräva övriga fingrar. Sedan handen. Sedan armen.
Utskottsposter – presidieposter – är normalisering.
Så varför inte en minister?
Idag tyder mätningar på att Sverigedemokraterna och Moderaterna kan bli lika stora i valet. Det skulle betyda fyra presidieposter.
Miljö?
Sverigedemokraterna förnekade tills helt nyligen den globala uppvärmningen och bryr sig inte alls om frågan, annat än att man vill att svenska kossor ska beta svenska ängar.
Migration?
Sverigedemokraterna vill ha återvandring.
Kultur?
Sverigedemokraterna skulle helst förvandla public service enligt ungersk modell. (Presstödet till en tidning som Dagens ETC? Gissa.)
Försvar?
Sverigedemokraterna hade en ledamot i det utskottet som tvingades gå efter en skandalös resa till Ryssland.
Justitie?
Sverigedemokraterna har förvisso ofta personlig erfarenhet av svensk rättvisa.
Nu på förmiddagen agerar Jan Björklund och Annie Lööf i desperation, med en avledande manöver. Båda distanserar sig från detta, trots att båda anser att Sverigedemokraterna ska få utskottsposter utifrån proportionalitet.
”Alliansens ingång var att vi behöver breda överenskommelser för att få den förutsägbarhet som behövs. Centerpartiet är ett ansvarstagande parti. I och med att det är uppenbart att stöd för en bred överenskommelse saknas kan vi konstatera att frågan har fallit. För Centerpartiet är denna fråga därmed helt utagerad”, skriver Annie Lööf på Facebook.
Hon tar inte avstånd från förslaget.
Hon försöker däremot skjuta över skuld på Socialdemokraterna som uppenbart hållit fast vid sin – och Alliansens – nuvarande uppgörelse, allt medan Annie Lööfs kompassnål snurrat vilt, för att till sist landa i att ansvarstagande är att släppa in Sverigedemokraterna eftersom att det ger ”förutsägbarhet”.
Så vad slutar det här i?
Positivt är att alla nu vet exakt var Annie Lööf och Jan Björklund står.
Negativt är att valet blir ännu mer av folkomröstning om migration och Sverigedemokraternas roll.
Det senare förlorar vi alla på.
