Nabila Abdul Fattah: Alla unga har rätt till sin egen Ulf

För ett tag sedan satt jag på ett seminarium som anordnades av dåvarande Ungdomsstyrelsen, som nu heter Myndigheten för ungdom- och civilsamhällesfrågor. Susanne Zander och Karen Austin presenterade deras rapport om unga och våld.
Publiken bestod av fritidsledare, fältassistenter, bibliotekarier, lärare och andra som dagligen kommer i kontakt med ungdomar i sitt arbete. Susanne presenterade siffror på hur många nior i Järva utanför Stockholm som går ut med gymnasiebehörighet. Siffrorna var minst sagt dystra. På en del skolor klarade sig knappt hälften av alla nior vidare till gymnasiet.
En hand räcktes upp ur publiken och personen frågade: ”Men de som faktiskt går ut med gymnasiebehörighet, vad fick dem att faktiskt lyckas?” En bra fråga tyckte hela salen i och med att vi som jobbar med människor gärna vill arbeta förebyggande, men mycket fokus måste också ligga på främjande. Att lyfta upp och stärka det som funkar. Att öppna dörrar och möjliggöra.

Susanne berättade att enligt deras siffror och intervjuer med unga visade det sig vara en kombination av eget ”jävlar anamma” och främst av att det fanns en vuxen i ungdomens liv.  En vuxen som inte var en förälder eller familjemedlem utan någon annan. En lärare, en fritidsledare, en tränare. En som peppat och coachat i tider när det varit jobbigt.  
Mina personliga erfarenheter gör att jag faktiskt kan hålla med om det. Jag kan också tycka att detta är särskilt viktigt för ungdomar i socioekonomiskt utsatta områden. Att peppa en ungdom som lever i en så tydlig verklighet av att samhället fullständigt struntat i en är garanterat svårt. Att få förtroende att visa att man är där för att man bryr sig när uppenbarligen ingen annan gör det är, bara det, ett stort steg i sig.
I förra veckan lyssnade jag på Linda Piras sommarprat i P1. Det var som om hon talade till sitt unga jag. En slags självpepp i att det inte var hennes fel att en hel vuxenvärld svek henne. Att vuxna i hennes omgivning såg henne som ett vandrande problem. Och sen den lättnaden när hon väl kom i kontakt med en vuxen som såg förbi den fasaden hon byggt upp för att skydda sig från omvärlden.