I Danmark påpekade en gång en skribent, när landets tabloider var i full färd med att demonisera invandrare, att 70–80 procent av danskarna hade noll kontakt med invandrare och att de fick sin bild av invandrare genom medierna.
Det gick ju vägen. Snart blev Danskt Folkeparti ett stort parti att räkna med, och de andra partierna svarade med att skärpa sin flyktingpolitik. Ett exempel på devisen ”medierna speglar inte opinioner, de skapar opinioner.” Och jag tänkte att om danskarna är väldens lyckligaste folk vill jag absolut inte vara lycklig.
Under hela stormediernas lansering av Sverigedemokraterna, som varande orättvist behandlade underdogs, tänkte jag på Danmark och på att svenska medier mycket väl hade kunnat kalla SD för protofascister, med tanke på deras historik och hur mycket ord betyder. Många väljare skulle nog ha tänkt till en gång extra inför att rösta på en protofascistisk rörelse. Men icke!
Svenska medier har ett fritt val: de kan välja att slå följe med människors genomhyggliga sidor eller de kan välja att beskriva invandrare och flyktingar och EU-fattiga som hot, främlingar som tynger på Sverige och ”kostar”, irriterande utfattiga som stör gatubilden, som volymer och fråga hur många sådana Sverige ”tål”. Vilket är vad som sker nu.
Frågar de någonsin sig själva vad deras val av berättelse betyder? För de hade kunnat berätta om ett litet land i norr som förhöll sig neutralt under andra världskriget, som tack vare neutraliteten efter kriget blev världens rikaste land, som, eftersom andra dog i massor också för vår frihet hade en anständighetsskuld att betala av på, vilket Tage Erlander och Palme-regeringen gjorde, både i handling och retorik: solidaritet med jordens fördömda, de som aldrig fått uppleva vare sig frihet eller välstånd.
Europa och USA var arga på Sverige efter kriget, så Sverige vände sin botgörelse till vad som kallades tredje världen. Det var en glänta i historien och jag hade glädjen att få växa upp i den gläntan och den har såklart format mig: Idén att detta lilla land vid ishavets rand kunde göra skillnad och vågade göra det.
Om vi går ännu längre tillbaka i historien utvandrade närmare en miljon, för det mesta fattiga svenskar till USA. De EU-fattiga eller flyktingarna av idag har inte längre den möjligheten. Så Sverige tar emot en liten, liten rännil av de människor som är på flykt undan planetens infernon. Så många har inte varit på flykt i världen sen andra världskriget och vi har/hade en tradition av att agera människovärdigt; det var så vi formade efterkrigssverige.
Det gjorde min generation lite stolt. De öppna armarnas politik, den som Fredrik Reinfeldt utnyttjade innan han försvann i en lucka i golvet. Reinfeldt-högern vill ha fri invandring för att återskapa en underklass ur vilken de kan hämta billiga arbetare och billigt tjänstefolk och näpsa fackföreningsrörelsen, som de påstår är kravmaskiner. Jag tänker varje dag att det är bättre att de som flytt är här och inte helvetet, och att en annan berättelse om det Sverige de flytt till skulle göra oss generösa och stolta. Att det för mig är en gåta varför svenska stormedier och många journalister väljer att beskriva anständig, mänsklig hygglighet som ett hot. Vet de det ens själva? Är de så historielösa?
Här i landet finns det nu människor som tänder eld på Europas allra fattigastes läger och trakasserar dem. Och ett parti som i riksdagen orerar mot flyktingar och islam.
En av valnattens sista bilder i Sveriges Television var av Sverigedemokraterna, som visade upp sig framför en israelisk flagga. Idén är att vi ska se hur korrekta de blivit. Tack och lov har vi upprättat ett tabu, som också inverkar på yttrandefriheten: antisemitism är förbjuden efter andra världskrigets ”aldrig mer”. Men det måste gälla alla migranter. Tänk om det vore judiska läger som brann i Sverige, fattiga judar som kördes bort? Nu är det ofta romer, som var den andra folkgruppen som skulle förintas av nazisterna. Är det glömt? ”Aldrig mer” gäller all främlingsfientlighet. De tongångar som nu hörs i Sverige fanns här på 30-talet: Judar skulle komma och ta jobb från ”svenskar”, de stoppades vid gränsen med hjälp av J i judiska pass, vi hade inte plats för dem trots att synagogorna brann i Tyskland, deras närvaro skulle bara göda anti-semitismen och så vidare.
Majoriteten av människorna i Sverige är inte alls främlingsfientliga utan hedersknyfflar. Det är ”debatten” i media, alltmer lik den danska, som skrämmer mig. Borde den inte gå ut på att vi är ett av världens rikaste länder och vi har både plats och råd att skydda en rännil av de jordens fördömda som är på flykt. Och att vi är glada och stolta över att kunna göra det.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg, som du kan beställa i pappersformat här. Tidningen finns också i vår Androidapp och Ipad/Iphoneapp.
Vill du prenumerera för under 12 kronor numret? Skicka ett mejl till kundtjanst@etc.se.
