Annie Croona: Äntligen äger du din tid, pappa

Pappa! I dag är det din dag.

För ett par år sedan skrev jag om min pappa, och kanske också om din. Om föräldrar med arbetaryrken som slitit ut sina kroppar, stigit upp tidigt eller jobbat sent – kanske båda om de jobbat skift – i åratal.

Jag beskrev de versioner av min far som jag växte upp med: vardagspappa och helgpappa, och så ultraversionen av den senare: semesterpappa. Det hörs i stegen ner för trappen vem det är som kommer. Min mamma, min bror och jag har skrattat kärleksfullt åt kontrasterna i övergången mellan vardag och helg, från strikta rutiner till munter sång i duschen och ett piano som väcks till liv. 

Min poäng var denna: det är framför allt för dem, för arbetarna med trasiga ryggar och molande axlar, som arbetstiden måste kortas. De förtjänar ett liv som inte enbart går ut på att jobba, äta och sova, utan som också har rum för för det valda, det roliga, det givande. 

Jag frågade vänner och följare då: Vad skulle ni göra om ni fick mer tid? Några skulle umgås mer med familj och vänner. Många skulle skriva och läsa mer, en del ville träna, någon skulle baka. Nästan alla uttryckte önskemål om återhämtning: ”Se dagsljus på vintern”, ”njuta av livet någon gång” och ”hata livet 8–10 timmar mindre i veckan”. 

Flera av svaren kom från arbetare: undersköterskor, fabriksarbetare, servicepersonal. Tiden är något helt annat för den som inte äger makten att styra över den. Och den fysiska belastningen är av en annan värld i jämförelse med kontorsarbete. 

Arbetstidsförkortning dyker fortfarande upp i debatten då och då. Det är en klar förbättring sett till den totala tystnad som rådde för några år sedan. Men jag är övertygad om att engagemanget hade varit större om arbetarklassen var mer dominant i politiken och det offentliga samtalet.

Elisabeth Lindberg skriver klokt om detta i Arbetet: att arbetarklassen försvinner när politiken befolkas av karriärpolitiker. I rapporten ”Klasstaket i svensk politik” visar forskarna Olle Folke och Johanna Rickne att arbetarklassen utgör 50 procent av väljarkåren, medan representationen bland riksdagspolitikerna är ynka 13 procent.

Sverigedemokraterna har knappast den mest arbetarvänliga politiken, men de har den högsta representationen av arbetare. Det borde få andra partier, inte minst till vänster, att klia sig i huvudet. För alla partier, SD inkluderat, har en lägre andel arbetare än väljarkåren som helhet. Arbetare har svårare att ta plats i partipolitiken. 

Arbetare har sämre förutsättningar att styra över sin arbetstid, jobba hemifrån, ta ledigt.

I nämnda rapport diskuteras skälen till detta. Arbetssituationen är, inte helt otippat, ett hinder: arbetare har sämre förutsättningar att styra över sin arbetstid, jobba hemifrån, ta ledigt. Undersökningen pekar på att ”mindre flexibla arbetsvillkor utgör ett betydande hinder för arbetares möjligheter att satsa på den politiska karriären”.

Kortare arbetstid är en förutsättning för mer arbetarrepresentation – vilket kan förklara borgerliga partiers ointresse för frågan. De slåss inte för arbetarklassen; de känner den knappt. Tillträdande C-ledaren Elisabeth Thand Ringqvist tror till exempel att karensavdraget är något de flesta ”inte vet vad det är för någonting”. 

Också det halvhjärtade engagemang vi ser från partier som borde kämpa för arbetstidsförkortning kan ha sin (del)förklaring här. Arbetarna själva får ju sällan komma till tals. 

Pappa, du har pratat mycket om tid. Om hur långsamt den går på veckorna och hur fort den går på helgen. Och framför allt om längtan efter att äga den: om vad du ska göra med timmarna som så länge tillhört din arbetsgivare, men som du som pensionär ska få tillbaka.

Du längtade efter att vara med Göran, den övergivna kattungen som blev familjens bästa vän. För ett år sedan dog han, påkörd utanför huset, det var du som fick hantera allt. Saknaden efter honom gör fortfarande ont. Jag är 98 procent glad, sa du, när du i somras gick i pension, det går inte att vara 100 procent glad utan Göran. 

För en vecka sedan flyttade två nya katter in. De är inte Göran, men de är underbara, Leslie och Gibson, musikrelaterade namn såklart. De kommer att somna till ljudet av pianot, hålla dig sällskap i din nya tid.

Pappa! I dag är det din dag, nej, nu är alla dagar dina.