Tuma vet inte, ingen vill berätta det svåra, att mormor har dött och att nu är det Tuma som måste överleva. 

Hen spelas av olika barn, pojkar och flickor, när jag ser föreställningen är det urkarismatiska Ronya Basaran Tosun som lyser i centrum av allt. Tuma förankrar med sin självklara närvaro den gnistrande röran på scenen, tillsammans med Roberto Gonzales som spelar morfar som också ibland iklär sig rollen som Karon, färje­karlen som tar människorna till dödsriket, men som övertalas att vända skutan eftersom Tuma inte är redo.

Också tvillingsyrrorna, på fredagen spelade av Alma och Tuva Huss, är helt ljuvligt perfekt truliga och ändå kärleksfulla.

De rymmer med Tuma, från sjukhuset och empatilös vårdpersonal, i en låtsaslek på fullaste allvar. Med en marsvinsvän och ett popband som är underligt väl­bekanta, mycket lika Tumas kusiner. 

Runt dem finns mammorna, Sepideh Khodarahmi och Maria Wärme, som desperat försöker skydda sin unge, också när skyddandet gör mer nytta än skada.

Det blir en kamp på liv och död, där Tuma också kämpar för att bemötas med ärlighet och respekt från sina närmaste. En kamp för att livet och döden ska tas på djupaste allvar och samtidigt gå att dansa till, eftersom det som gör allra mest ont också är en annan sida av det som är vackrast.

Alla sorters människor genomlever det och i ”Tuma” syns det också på scen. I samarbete med Mosaikteatern medverkar skådespelare med funktionsvariationer, barn och vuxna, långa korta, rullstolsburna och inte – rörelserna och kropparna varierar och det är i sig vackert.

Ibland väller ”Tuma” över sina bräddar och tappar i kontakt, framför allt i ett överrörigt mittenparti. Men denna generösa show landar ändå i en innerlig närvaro, trogen Unga Klaras tradition av experimentella allkonstverk för alla åldrar, lojala med människorna och deras knasiga komplexitet.