Vem var han? Mannen i källarförrådet, vars ansikte liknade en fantombild, med sin storgapande mun – likt en vålnad … Ingen av medlemmarna i bostadsrättsföreningen Vinkelhaken vet. Men en sak är säker, han tillhör ”de obehöriga” och han skrämmer de välsituerade bostadsrättsinnehavarna, som har samlats för att hålla ett extrainkallat möte där de ska försöka lösa problemet med de främlingar som tagit sig in och rotat runt i källarförråd, snott kläder ur tvättstugan … Det blir ett möte som spårar ut alltmer, där en efter en av dem börjar ventilera sina nojor, sin ångest, sina drömmar ...
Mariatorgets boende
”De obehöriga” är ett intelligent pjäsbygge som börjar som en satir och övergår i andra akten till ett drömspel. Regissören och numer avgående teaterchefen på Kulturhuset Stadsteatern, Anna Takanen, bad John Ajvide Lindqvist att skriva en pjäs om den existentiella hälsan hos människor runt Mariatorget. Ajvide Lindqvist har använt sig av intervjumaterial och det visar sig att folk, i denna välbärgade del av staden, inte är helt bekväma med de individer som dagligdags besöker lokalen där vi befinner oss – St Paul, en gammal kyrka vid Mariatorget, som numer drivs av Stockholms stadsmission. Kulturhuset Stadsteatern renoveras och samarbetar för tillfället med andra spelplatser i Stockholm, som denna.
I föreställningen skannas en mängd samtidsfenomen av – vårt jagcentrerade samhälle med ökande klassklyftor, våra försök att hitta närvaro och sinnesro, vår oro över hur hemlösa i trappuppgången sänker värdet på bostadsrätten … Mest av allt handlar pjäsen om en irrationell och odefinierbar rädsla – diffus och undanglidande som de långa, kusliga skuggor som kastas längs scenväggarna – och i förlängningen om rädslans motsats, tillit. Hur känslan av trygghet har gått förlorad. Då kan det vara lätt att ta till den typ av nostalgiska minnen som Ann Petréns roll vårdar så ömt – när hon i barndomen åkte hölass med sina kusiner, efter en ardenner.
Ömsint om katastrofrädsla
I slutet av första akten inträffar den katastrof som de fem tycks ha anat. Plötsligt är deras välbärgade tillvaro slagen i spillror och de förvandlas själva till utsatta, skamfilade existenser som tvingas tigga utanför Ica. Vi påminns om att steget dit inte är särskilt långt, men också om att katastrofer kan föra oss samman.
Anna Takanens regi skruvar upp tempot, särskilt i första akten – dialogen är rapp och välrytmiserad, energin hög. Efter paus blir tonen dovare, som om vi befinner oss i ett dödsrike där dröm och verklighet flyter ihop. Rollernas minnen blir diffusa, de känner knappt igen varandra och börjar tro att de i själva verket är barnen i Bullerbyn …
Det svänger om samspelet hos ensemblen. Här finns tajming, bett i repliken, närvaro och nerv. Peter Anderssons mötesordförande försöker febrilt styra upp föreningsmötet. Leif Andrées roll, den enda hyresgästen i bostadsrättsföreningen, är less på att bli kallad rasist så fort han ifrågasätter invandringen. Det är riktat till Ann Petréns roll, som blir så upprörd över hans åsikter att hon vill lämna rummet. Pablo Leiva Wengers roll försöker förgäves hitta frid med hjälp av yoga. Medan Sandra Huldts roll är den som främst ifrågasätter föreningens ambition att utestänga hemlösa.
”De obehöriga” är en föreställning fylld av träffsäker komik, men också ömsinthet. Rollernas katastrofrädsla blir inte bara humoristisk, utan också kännbar. Liksom deras sorg över den gemenskap som har gått förlorad.
