Tvåsamhetens tvång, och den tunna linjen mellan ömhet och förtryck …
Teater Tribunalen bjuder med sin nya föreställning ”Total Eclipse of the heart” på exklusiv platsbyggd teater om själva hjärtat i samhällsbygget – banden mellan två individer som bestämt sig för att leva tillsammans.
Denna dualitet är förbluffande slitstark. Hur mycket vi än förändras på alla andra sätt är den intakt. Vi har lärt oss att kontrollera vår reproduktionsförmåga, vi kan kommunicera med bild och ljud över stora avstånd, vi kan påverka vårt psykiska mående med hjälp av piller, förändra våra sömnmönster, vår aptit, till och med vår sexlust. Vi kan genom att trycka på knappar tillgodose nästan samtliga våra behov och begär.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Men detta att vi ska vara ”vi”, ett jag och ett du, helst i evighets evighet, förenade i kärlek tills döden skiljer oss åt, det sitter som berget. Starkare än heteronormen.
Just det kvävande i denna norm är vad ”Total eclipse of the heart” undersöker tillsammans med en liten skara åskådare/medverkande i en liten villalägenhet i Spånga i Stockholms utkant. Vi lotsas dit av en vänlig publikvärd, tas emot av en sträng kvinna i leopardturban och instrueras av henne hur vi ska agera i de olika rummen:
”Här sker lyssningen”. ”Här sker kissandet”. ”Här bäddandet”.
Sedan är leken relativt fri. I ett rum genomför vi under en skådespelares ledning en ballongsmällarritual för att markera slutet på monogamin och något obehagligt uppstår när vi, främmande inför varandra, skriver namn på riktiga människor som vi älskat på ballonger som vi pangar. Men obehaget får aldrig riktigt plats att breda ut sig, ta form i rummet. I sovrummet får vi istället var för sig en introduktion till ömhetsalfabetet, fjäderlätt, intuitiv beröring från en främlings händer, det är vilsamt. Strax innan har vi lyssnat till en berättelse om ett misshandelsförhållande, ett av flera ljudverk som spelas upp i lägenhetens mörka garderober.
Kopplingen mellan det ena och det andra, kontrasten mellan omtanken och våldet – och samverkan dem emellan – framstår tydligt. Ett ifrågasättande av äktenskapet som institution, men också av en patriarkal syn på kärlek, uttryckt i badrummets ljudverk om en insemination där två kvinnor vill göra barn. Spermasprutan som ska imitera en penis.
Att det sagts förut är inget skäl till att inte säga det igen, men trots den charmiga knäpphet som finns i ”Total eclipse of the heart” – som blomstrar när en skådis i björnkostym bjuder upp till hasande tryckare till Bonnie Tylers klassiker – skramlar det lite tomt. Kritiken går i uppkörda spår, de olika upplevelserna blir som ett sorts pyssel i tvåsamhetsverkstaden. Så mycket mer hade kunnat sättas på spel, inte minst om publikens nervösa närvaro i rummen använts, reagerats på.
Exakt hur otäckt och knasigt och berörande det hade kunnat bli får jag en smak av när jag i en mörk klädkammare möter en röst som tycks se mig, som reagerar med förtvivlan när jag inte vill ta emot hens kärlek och märker hur snabbt jag dras in i en relation, med en röst i ett rum. Så starkt programmerade är vi att gå in i tvåsamhet att till och med en fiktiv fantasi utan kropp kan väcka viljan att vara till lags.
