Recension.

2020-05-22 01:54
Puffetikett
Dagens ETC

Tillbaka till amfiteatern – med patriciernas blick

Nu kommer nästa, efterlängtade roman i Suzanne Collins serie om Hungerspelen, ”Balladen om sångfåglar och ormar”, en prequel som kretsar kring hur Coriolanus Snow blev en blodtörstig diktator. Boken börjar förutsägbart men utvecklas till den hittills bästa delen.

Hungerspelen-fans får ursäkta, men senaste gången Suzanne Collins skrev om Panem och Katniss Everdeen blev det skitdåligt! ”Mockingjay” från 2010 var ett ambitiöst försök att skriva något utöver underhållningslitteratur, en historia om inbördeskrig och hur revolutionen äter sina egna barn. Dessvärre saknade Collins de litterära verktygen för att skapa en sådan berättelse. Katniss var – om sanningen ska fram – en ganska endimensionell karaktär, språket i boken var bruksprosa. Det blev platt fall.

Kanske kände Collins själv sina begränsningar. Det har nämligen tagit henne tio år att producera en fjärde del i berättelsen om Hungerspelen. Och när ”Balladen om sångfåglar och ormar” äntligen släpptes i tisdags, i habil översättning av Lena Jonsson, innebar det ett steg tillbaka – i dubbel bemärkelse.

Panems egen Nero

Historien utspelar sig 64 år innan trilogin och handlar om en ung Coriolanus Snow. Han som senare ska bli Panems egen Nero, men som här är en maktlysten yngling. Greppet följer klassisk prequel-logik.

Som läsare förstår vi att författaren vill psykologisera ondskan: en Darth Vader blir en Anakin Skywalker och den blodtörstiga Snow förvandlas till en kärlekskrank ”Coryo”, med stora framtidsplaner.

Men boken är också ett steg tillbaka genom att Collins återigen skriver formelartad fantasy. Boken är uppbygd som ettan och tvåan i serien: först en uppstartsfas då alla spelare presenteras, sedan en evighetslång strid vid den gamla amfiteatern där 24 ungdomar slaktar varandra tills bara en är kvar. Sist ett rafflande efterspel.

Gott så, tänker jag, för greppet skapade andlös spänning i den första delen.

Deklasserad yngling

Men ganska snabbt förstår jag att det är något ytterligare som Collins vill göra. Kanske skulle man kunna beskriva det som att hon ändrar optiken, och ser Hungerspelen från patriciernas synvinkel istället för plebejernas. Snow, får vi veta, är en deklasserad yngling.

I det förra inbördeskriget mördades hans far och familjen har blivit av med sina vapenfabriker. Fast besluten om att återupprätta familjens ära – men också att ge sin kusin Tigris ett bättre liv – går han in i det meriterande mentorsprogrammet för att handleda en stridande. Han tilldelas en flicka vid namn Lucy Gray från Distrikt 12, en charmig skönhet med en gyllene röst och en förkärlek till ormar. Snow blir blixtförälskad – och i ett slag har insatserna blivit ännu högre.

Medeltid och futurism

Framgångsreceptet i Hungerspelen bygger på Collins sällsamma förmåga att blanda medeltid och futurism. Böckerna är fulla av drönare som hovrar över slåtterfester, pilbågar och laserkanoner trängs på samma sida. Anledningen till att kontrasten blir så effektiv är att den knyter an till en motsättning i hjärtat av vårt eget samhälle, mellan civilisation och barbari.

Visst tycker vi att det är sjukt att den hypermoderna huvudstaden anordnar gladiatorspel där man offrar slumdistriktens barn. Men hur mycket skiljer det sig från hur vi offrar våra egna värnlösa barn genom att ignorera klimatförändringarna? Eller hur det rika nord skinnar det fattiga syd medelst svångremspolitik? På sätt och vis är hungerspelen bara en brutal form av åtstramningspolitik där valutan – rent bokstavligt – är människoliv.

”Balladen om sångfåglar och ormar” fortsätter att utveckla denna politiska tematik på ett intelligent sätt. Som läsare får vi följa hur Snow förvandlas från en vankelmodig Romeo, till ett romerskt diktatorsmaterial – besatt i att bevara ”stabiliteten” i republiken.

Styrka i inre konflikt

Återigen får Hungerspelen-fansen förlåta mig – men Snow är en så mycket intressantare karaktär än den genomgoda rebellflickan Katniss. Han framställs å ena sidan som en omtänksam person med en höggradigt utvecklad empati. Å andra sidan hemsöks han av en svår revanschism. Och ärligt talat: vem kan anklaga en person som bytt gåslever mot kålsoppa för att han blir en hänsynslös klassklättrare?

Det Collins gör så bra är att hon låter dessa sidor av Snow väga exakt jämnt under stora delar av boken. Hon skapar en slags dubbelprojektion av honom där man både kan se monstret och människan. När han i slutändan väljer att bli doktor Gauls elev – berättelsens egen Doktor Mengele – sitter man alldeles förundrad. Vilka småsaker det är som avgör i vilken riktning ett människoliv utvecklas

Ja, Collins har verkligen tagit ett jättekliv som författare under de senaste tio åren. ”Balladen om sångfåglar och ormar” är hennes tveklöst bästa bok hittills och dess styrka ligger inte så mycket i den yttre handlingen – som förvisso är sjukt spännande – som i den inre konflikten i Snow. Med den har Hungerspelen utvecklats från ett blodigt evangelium för Iphone-generationen till en Furste-studie i Machiavellis anda.