För den som likt undertecknad är uppvuxen i en svensk by på landet finns det ett recept som väcker barndomens mäktiga sommarkänslor (och vuxenfiltrets vemod över desamma) på en bråkdels sekund. Ingredienserna är en vit kyrka i prunkande grönska och ”Den blomstertid nu kommer”. Och just så börjar ”Till drömmarnas land”. 15-åriga Elin sjunger solo i kyrkan varpå vi får följa med till skolan och höra rektorns klassiska sommartal. Men något oroande finns där i idyllen – rektorn nämner några som har kommit till byn och inte riktigt är som andra Holmsundsbor. Hon pratar om romerna som setts till.
Utbölingarna är 17-åriga Sabina och hennes två äldre bröder. De två sistnämnda har fått jobb hos byns bilmek, där trion också bor, medan systern mest driver omkring och letar pantburkar. Under en sån promenad stöter hon på ett ungdomsgäng som dricker öl och badar i älven. Där ingår Elin – och de två hittar varandra direkt, trots språkförbistringen.
Manusförfattaren och regissören Victor Lindgren kommer själv från västerbottniska Holmsund och har gjort ett antal kortfilmer innan den här långfilmsdebuten. Under Stockholms filmfestival 2015 vann han kortfilmsstipendiet 1 km film med filmen ”Jag vill nå dig” – och han har också fått kulturstipendium från Svenska kyrkan. ”Till drömmarnas land” är faktiskt ett omtag på en kortfilm från 2017. Konceptet har funkat förut, inte minst i Damien Chazelles Oscarsnominerade ”Whiplash” (2014), som regissören själv menar fick en chans först när han i en kortfilm visat hur han skulle bygga upp berättandet, karaktärerna och konflikten.
Det finns många goda föresatser i ”Till drömmarnas land”, som att skildra landsbygden, romers situation och tonårsflickor i all den rastlösa händelselöshet de lever i och alla de stora känslor de lever med. Men slutresultatet känns ofärdigt. Manuset är trevande och tar inte tag i spännande konflikter eller karaktärer. Elins deprimerade pappa – som plötsligt dyker upp hos en bonde och vill köpa en kalv att skjuta (!) – är en figur som Victor Lindgren låter pocka på uppmärksamheten, men inte förvaltar. Detsamma gäller rektorn som också är byns ordningspolis (när Elin är ensam på en stor parkeringsplats och lackar på de skriande måsarna dyker rektorn upp ur ingenstans med sina förmaningar: ”Kastar du stenar på måsarna, Elin?” – den som har vuxit upp i ett litet samhälle är bekant med känslan av att det finns ögon överallt.) I en mer humoristiskt lagd filmmakares händer hade de två kunnat bli minnesvärda biroller.
Med rätta är det tonårsflickorna som står i centrum. Victor Lindgren får oss att se de två flickornas likheter, snarare än deras skillnader. Och en sak som de har gemensamt är utsattheten, sina tuffa uppväxter. Sabina längtar efter sin mamma som är i ett annat land och har svårt för sina syskon (”för många, för hungriga”), medan Elins mamma är död, pappan ledsen (men utan att gråta) och det syskon hon skulle ha fått dog innan det hann födas. Sabina och Elin finner styrka i varandra och vågar drömma bortom sina tilldelade livslotter – och spelas fint av Andreea Petre och Elin Marklund. Det är, tillsammans med det ovanliga soundtracket med närmast uteslutande kyrkorgel, det minnesvärda i den här annars lätt bortglömda långfilmsdebuten.
