Tidsresenären Lars Gustafssons ömsinta farväl

Dr Weiss liknar de flesta av Lars Gustafssons huvudpersoner. En knastertorr forskare med lätt framåtlutande gång, barnsligt fascinerad av matematiska gåtor. På gustafssonskt vis inleds också berättelsen om honom på en plats bortom tid och rum där vi får veta att en märklig tingest kallad Järnkronan måste infångas. Det är en intelligensförstärkare som uppförstorar bärarens medvetande på samma sätt som en jätteskopa förstorar den mänskliga handen; och snabbt förstår vi att den inte får hamna i fel händer.

Mannen som ger Weiss uppdraget heter Alberstein – ett namn vars associationer till relativitetsteorins fader knappast är en slump – för efter första kapitlet inleds ett äventyr där tiden är som en malström som Weiss kastas fram och tillbaka i. I ena stunden befinner han sig vid ett förindustriellt skeppsvarv, i nästa i 1800-talets Potsdam. På så sätt formar sig romanen till en resa mellan olika platser utan synbar koppling till varandra.