Initierat.

2020-08-20 15:45
Bild: Shutterstock / Dagens ETC
Puffetikett
Dagens ETC

Syftet med metoo var aldrig enskilda uthängningar och skandaler

Det handlar om att lyfta blicken. Från individ till samhälle, från mikro till makro. Det här är livsviktigt för den feministiska rörelsen.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Detta verkar bli hösten då vi kommer prata om metoo. Vad var det som skedde? Och vad har hänt sedan dess? Inom media, inom politiken, inom feminismen?

Det är det sistnämnda jag såklart är mest intresserad av. Den feministiska debatten och hur den utvecklas intresserar mig. Det är därför jag ägnar mig åt den. Jag tror att vi ständigt behöver ägna oss åt feministisk idédebatt för att säkerställa att vår rörelse inte går mot populism, moralism eller fascism. Precis som alla politiska rörelser måste göra.

Metoo är en av de största diskussionerna om sexism och kvinnors vardag som genomförts. Och därför är det något av det mest intressanta som hänt inom feminismen de senaste åren.

Metoo var ett ljus i mörkret, en lysande kraft som satte strålkastarljuset rakt på den globala våldtäktskultur vi lever i. En kultur som finns i olika grader i hela världen. En kultur där hotet om sexuellt våld är ständigt närvarande i alla kvinnors liv och begränsar såväl deras handlingsutrymme som deras möjligheter i livet. Ett hot som ibland förverkligas och ibland bara finns outtalat (såsom sexuella ”skämt” i fikarummet, sexistiska jargonger i styrelserum, händer på låret på jobbmiddagen) men som alltid kontrollerar och styr kvinnors vardag. Eftersom det är designat för just det syftet.

Metoo var helt fenomenal i att belysa denna kultur. Snabbt tystade fann sig de som brukar hävda att det bara är ”vissa” män som beter sig sexistiskt och att det helt och hållet är kvinnors ansvar att ”skydda sig” mot dessa män. För vad ska de säga när det blir så här tydligt hur fel de har om att det bara handlar om ”en viss typ av män?” Vad ska de säga när det visade sig att det var deras egna förflyttande av ansvar för mäns beteende från deras axlar till kvinnors som skapade den kultur där alla män måste anses vara potentiella våldtäktsmän? Att det inte var feministernas fel. Inte vänsterns. Deras eget.

Backlashen mot metoo blev också hård och högljudd. Precis som man kan vänta sig. Metoo utmanade ju varenda manligt privilegium som finns.

De enskilda utpekanden av män som gjorts under metoo blev tyvärr ett bra fokus för de som ville undvika de större frågor som metoo faktiskt ställde. Detta fokus på enskilda fall och uthängningar av kända namn var inte till nytta för metoo-rörelsen, givetvis undantaget några högprofilerade publiceringar som Harvey Weinstein och Kulturprofilen, som alla föregåtts av gediget journalistiskt arbete. Dessa var viktiga för att de ledde till en bred diskussion om hur män med makt systematiskt kan begå övergrepp i skydd av andra.

Men styrkan i metoo låg inte ett par kända personers uppgång och fall, även om media fokuserade på det. Styrkan låg i det mönster alla berättelser från kvinnor runt om i världen belyste. Ett mönster som inte är begränsat till ett visst land, en viss kultur eller en viss religion, utan är i sanning globalt.

Det var lite synd att dessa enskilda namnpubliceringar fick sådan enorm uppmärksamhet och blev det som sedan diskuterades på ledarsidor, i fikarum och på sociala medier. Men media-logiken rår vi ju inte på. Samtidigt ledde det till en diskussion som visade sig viktig för feminismen att ha.

Vi fick anledning att diskutera vad ordet systerskap faktiskt innebär när det används som feministiskt slagord. Innebär systerskap verkligen att man som feminist alltid måste tro på en kvinna som anklagar en man för våldtäkt? Och alltid måste misstro mannen? Vad säger det i så fall om feminismens syn på rättssäkerhet? Vad skapar vi för samhälle med en sådan definition av systerskapet.

Innebär systerskap att kvinnor kan ses som en enhetlig grupp som delar samma erfarenheter, historia eller upplevelser av förtryck? Blir inte ordet i så fall lätt ett slagord för att alla kvinnor ska ansluta sig till den vita, heterosexuella, cis-könade, medelklasskvinnans kamp? Och att när de kvinnor vars erfarenheter inte ingår i den protesterar så kallas de ”osysterliga” och anklagas för att ”splittra kampen.”

För egen del oroar det mig när systerskap definieras som lojalitet istället för solidaritet. Solidaritet känner jag som kvinna med andra kvinnor i ett patriarkalt samhälle. Lojalitet känner jag gentemot min familj och mina vänner. Skillnaden är stor och de två bör aldrig blandas ihop i en politisk rörelse om man inte vill riskera att hamna i sektliknande beteenden och rättsvidrig syn på människor.

När det gäller våldtäktsanklagelser betyder systerskap i min definition helt enkelt att man inte misstror kvinnors berättelse enbart på grund av patriarkala myter – myter om till exempel hur hon betett sig innan eller efter våldtäkten, hur hon var klädd, hur mycket hon druckit, om hon följde med honom frivilligt och så vidare. Det är dock inte exakt detsamma som att bedöma i ett enskilt rättsfall. För att bedöma på en sådan mikronivå behöver vi ett rättssystem. Annars börjar vi gå mot det där vi skulle undvika: populism, moralism och fascism.

Systerskap betyder heller inte att ”alltid stötta kvinnor för att de är kvinnor.” Det är en vanlig sägning i samband med ordet systerskap, men det vore förstås orimligt att tillämpa. Eftersom en kvinna lika väl som en man kan vara förtryckare. En kvinna kan vara sexist, rasist, transfob och homofob. Systerskap kan inte handla om lojalitet mot kvinnor på en sådan mikronivå.

På makronivå vet vi dock att kvinnor behandlas annorlunda än män. Det beror på patriarkala strukturer för sådant som makt, familjebildning, sex, sexualitet och våld. Definitionen av systerskap är solidaritet med kvinnor som drabbas av patriarkatet. För vi drabbas alla och vi behöver alla stötta och hjälpa varandra.

Metoo lyfte fram allt detta och – undantaget medias haveri denna höst och ett par missriktade försök inom den feministiska rörelsen att definiera ”systerskap” som blind lojalitet – var precis den rörelse för kvinnlig solidaritet och belysande av våldtäktskultur på samhällsnivå istället för individnivå, som vi så väl behöver.