Strejk-litteraturen har fått sin egen Östergren

Inom filmkonsten finns det mängder av rafflande skildringar av strejker. Bo ­Widerbergs ”Ådalen 31”, Ken Loachs ”Bread & Roses”, John Sayles ”Matewan”, Stephen Daldrys ”Billy Elliot” – för att bara nämna några. Däremot tycks inte strejker göra sig i litteraturen. Det är visserligen inget fel på Birger Normans ”Ådalen”, Maria Sandels ”Virveln” eller Bunny Ragnerstams många romaner om 1800-talets strejkande arbetare – men någon vidare dramatik bjuder de inte på. 

Egentligen är det obegripligt. Under strejker ställs stora värden på spel, individuella öden blir något större och i sällsynta fall balanserar hela samhället på en knivsegg. Dessutom har de ofta en blandning av dråplighet och dramatik över sig som borde vara oemotståndlig för en vass penna. Som när strejkande busschaufförer på 90-talet lade en spikmatta utanför Swedbuss depåer i Södertälje. Anledningen: man krävde rätten till pissepauser. Det är ju som upplagt för en scen i en roman av Klas Östergren.