Mats Strandbergs ”Konferensen” är en mardröm långt innan karaktärerna börjar mördas. Vid en sjö i Hälsingland samlas nio personer för en teambuildinghelg. De jobbar på kommunens exploateringsenhet och går alla runt i – för att tala med Milton – sitt eget helvete. Jonas har fixat ett kontrakt på ett köpcenter med ett multinationell bostadsföretag, men de övriga i personalen glunkar om miljöbalken och skumraskaffärer. Chefen Ingela är olyckligt kär i Jonas och hatar alla andra. Karriäristen Nadja har ågren över affären och planerar att stoppa den. Lina har en utmattningsdepression och Torbjörn är bottenlöst ensam. Och så vidare. När gänget ska åka zipline över sjön och supa sig drängfulla är katastrofen ett faktum.
Det börjar bli uppenbart att Strandberg har ett stort författarprojekt. Han skriver om det moderna Sveriges mest mardrömslika platser. Men det är inte slott och katakomber som i den gotiska skräcken – utan Finlandsfärjor, demensboenden och eventcenter. I ”Färjan” lyckades han korsa ”Rederiet” och ”From Dusk til Dawn” genom att släppa lös blodtörstiga vampyrer på en nöjeskryssning. I ”Hemmet” skrämde han vettet ur läsarna med en ruggig demon i de pissgula sjukhemskorridorerna. I ”Konferensen” säger sig Strandberg ha inspirerats av Agatha Christies plockepinndeckare ”Och så var de bara en”, men av Christie syns bara mikrofibrer i texten. Snarare är ”Konferensen” en blandning av Roy Anderssons elegier över folkhemmet och 80-talets slasherfilm. ”Teambuilding” i granskogen är, som Johan Hilton skrev i DN nyligen, ett fenomen som ger lika kalla kårar som massmördare.
På natten, när alla har druckit whiskey och bråkat dyker en galning upp. Utklädd till kolvaktare, med ett jaktgevär och en skarpslipad yxa, börjar han slakta tjänstemännen. Strandberg tar i från tårna när blodet skvätter över de fernissade furugolven och det är uppenbart att han närstuderat såväl ”Fredag den 13:onde” som ”Halloween”. Men även om det är absolut barnförbjudet så slipper vi all unken moralism från 80-talsfilmerna. Strandberg är en empatisk författare och som läsare känner man till och med sympati för den smygrasistiska fackgubben när hans kroppsdelar plockas likt vingarna på en fluga. Det må vara slasher, men det är Kravmärkt sådan.
Bra skräck talar till vår reptilhjärna och triggar igång nedärvda flyktbeteenden. Men riktigt bra skräck korsar evolutionärt triggade panikkänslor med mera diffusa, samhälleliga mardrömmar. Det är därför Jordan Peeles ”Get out”, med sin undertext om USA:s rasistiska historia hänger kvar, liksom Jennifers Kents ”The Babadook” som fångar fasan i att vara en ensamstående moder med depressionsproblematik. Strandberg fattar detta och i ”Konferensen” är det lika mycket det politiska bakgrundsscenariot som skrämmer. Byggjättar som lurar småkommuner att slå upp överdimensionerade köplador,
konsulter som fakturerar fantasisummor för låtsasarbete, kommuntjänstemän som anställs av företag de gynnat. I snabba penseldrag fångar författaren ett Sverige som är alltmer korrupt. Här finns ingen djupgående politisk analys – men vem begär det av en slasher? I ”Konferensen” är det känslan som är central: att bli nedsänkt i den kommunala byråkratins Marianergrav.
Det ska dock sägas att Strandbergs prosa är ganska pratig. Som läsare får man inga distinkta bilder av miljön och bristen på gotiska inslag gör att ”Konferensen” aldrig blir riktigt kuslig. Den som vill läsa mera stilsäker skräck får söka sig annanstans: till exempel till Lars Landgrens ”Ljusnan du mörka” eller Per Faxnelds ”Offerträd”, för att nämna två nyutgivna böcker. Strandberg började sin författarbana med att skriva såpopera – och det märks ända in i hans tionde roman. Samtidigt har ”Konferensen” en mera svårfångad kvalitet. Jag funderar länge på vari den består och kommer fram till att det handlar om hur en ljus och mörk människosyn samspelar. Slasherfilmens misantropi och den samhällskritiska romanens humanism – i en osalig blandning. ”Det som är botten i dig är botten också i andra” skrev Gunnar Ekelöf i ”Färjesång”. Strandberg har en sällsam förmåga att illustrera maximen med ett avbrutet knivblad i låret.
