Recension

Flyktingbarnen får en röst i Valeria Luisellis ”De förlorade barnen”

Publicerad 25 maj, 2020

Valeria Luiselli. Bild: Bild: Press

Dagens ETC

Hur fångar man rösterna av de som fördrivits? Vem hör tystnaden där barns skratt och skrik och viskningar skulle ha ljudit? Valeria Luiselli, född i Mexiko och bosatt i USA, följer i sin nya roman en av vår tids stora tragedier. Den om de som liksom hon fötts söder om gränsen men som inte får korsa den. Inte på något lagligt, säkert eller ens mänskligt möjligt sätt, men som ändå gör det. Med sina liv som insats.

Jenny Aschenbrenner

Text

Somliga av dem som gör just det, ganska så många, är ensamma minderåriga barn som när situationen i hemländerna blivit outhärdliga skickats ut på den livsfarliga resan av släktingar som hoppas ett en mamma eller en pappa, moster eller storebror, ska finnas i andra ändan och ta mot.

Just nu orkar ingen riktigt tänka på flyktingkatastroferna som pågår och pågår runt om i världen, hela eländeskvoten är sprängfylld med virus. Men för bara några år sedan skrevs det mycket om de här barnen. Om barn som spärras in i fängelser vid amerikanska gränsen, som upphör att vara barn i den amerikanska statens ögon, som till och med förvägras sin mänsklighet om nu att vara människa är att tillhöra samma art och därför inneha ett okränkbart värde.