BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

– Jag var, och är fortfarande, väldigt förtjust i hennes poesi. Hon är en ikon. Hon är en så klarsynt poet, med rader som nästan känns som punchlines. Och hon har en sådan spännvidd. Det är både våldsamt sorgligt, om ensamhet och längtan efter att tillhöra ett sammanhang, men samtidigt också väldigt roligt och absurt. Det är tvära kast och väldigt kul, säger Sarah Riedel. 

2009 tonsatte hon för första gången några av Kristina Lugns dikter, tillsammans med sin pappa Georg, berömd kompositör och musiker. Några år senare, när Riedel hade börjat som musikchef på Kulturhuset Stadsteatern, fick hon en fråga från Soppteatern om att göra något där. 

– Då kom sammanhanget och det kändes rätt att göra en hel timme med Kristinas dikter. Så jag frågade Viktor (Skokić) och Jonas (Östholm) och så gjorde vi en musikföreställning där. 

De hade bara träffats någon enstaka gång tidigare, men Sarah skrev till Kristina och bad om tillåtelse att få använda hennes dikter. 

– Jag fick hennes välsignelse att göra det. Jag kan tänka mig att som poet kan man känna att det kan bli väldigt fel om någon annan ska tolka ens ord. Det är förståeligt att man blir lite rädd. Så jag är väldigt glad att hon tycker om det. 

En av kvällarna på Soppteatern smög Kristina Lugn in och såg föreställningen. 

– Efteråt kom hon fram och det första hon frågade var om vi hade spelat in de här sångerna. När jag svarade att vi inte hade det sade hon: ”Vad synd, för jag vill att de ska spelas på min begravning”. Det var en typisk Lugnsk komplimang.

Ärofyllt vinna pris

I höstas släpptes ett album med 15 av de tonsatta dikterna, ”Sarah Riedel tolkar Kristina Lugn”. Nyligen vann det pris på Manifestgalan som årets visa. 

– Det var väldigt ärofyllt att vinna pris i den konkurrensen. Man säger ibland att man inte bryr sig om priser, men det gör man ju. Det är en bekräftelse på att någon har uppmärksammat det man gjort. Ibland kan man få känslan av att man jobbar på med sitt, men man vet inte om någon registrerar det. Sedan tycker jag att Manifest är ett kul pris som verkligen sätter musiken i centrum, med nischade kategorier. 

Nu är den nya föreställningen ute på turné genom Sverige. Med Kristina Lugn på scen. 

– Hon sade efter förra gången att hon ville vara med om vi gjorde det igen. Vi blev lite förvånade att hon ville vara med själv. Det blir något nytt nu, en annan dynamik på scen. Hon och jag är ju väldigt olika. Man skulle kunna göra fem timmar med bara henne, för alla hennes dikter är så vansinnigt bra, säger Sarah Riedel och nämner en rad som exempel. 

–  ”Senila småflickor i blodiga buskage”, det är inte så ofta man sjunger en sådan rad direkt. Det är så roligt, Kristina kan ibland säga ”är det verkligen jag som har skrivit det där?”. Att ta sig an det här spejsade och hur jag ska kunna stå på scen och sjunga det. Det är en utmaning. 

”Tröst av att höra oss”

Just blandningen av det sorgsna och det humoristiska är något som många har uppskattat i föreställningen. 

– Det är folk som har kommit fram och sagt att de har fått tröst av att höra oss. Kristina har ju ett sätt att beskriva det sorgliga i livet på ett sätt så att man ändå ler. Det är väldigt speciellt. Och likväl kan en också skratta åt en text, för att sedan få ett slag i magen av det våldsamt sorgliga mitt i det lustiga. 

Genom samarbetet och turnén har Sarah och Kristina funnit varandra som vänner. 

– Ja, vi har en väldigt fin och ömsesidig respekt för varandra. Det är en varm stämning mellan oss. Och eftersom vi sysslar med så olika typer av uttryck finns det ingen konkurrens, det blir snarare så att man berikar varandra, säger Sarah Riedel.