Recension.

2021-06-24 05:00
Stefan Arvidssons nya bok ”Socialismens själ” utmanar etablerade sanningar.  Bild: Stina Nylén
Stefan Arvidssons nya bok ”Socialismens själ” utmanar etablerade sanningar.
Puffetikett
Dagens ETC

Recension: Till försvar för en humanistisk socialism

Internationellt sett är det vi åstadkommit extremt. Som att män och kvinnor ska kunna umgås, att föräldrar inte slår sina barn, att vi får älska varandra på det sätt som passar oss.

Per Sundgren läser Stefan Arvidssons ”Socialismens själ” – en självhjälpsbok för socialister som tappat kontakten med själen.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

”Socialismens själ” är titeln på Stefan Arvidssons nya bok. Äntligen, tänker jag, är det någon som förstått att socialism inte bara handlar om materiella intressen och klasskamp. Att vi blivit socialister beror ofta just på att vi inte står ut med den kapitalistiska själlösheten. Detta att inget som inte kan mätas i pengar har värde.

Nåväl, själen finns där, men ingen själ utan kropp. Materia­lismen kommer vi inte förbi. Med detta sagt välkomnar jag en bok som vågar utmana en rad inom vänstern etablerade sanningar, ”självhjälpslitteratur för en vänster på irrvägar”.

Stefan Arvidssons utgångspunkt är den breda vänstern, men denna breda vänster rymmer två tendenser som begränsar dess möjlighet att nå ut till bredare väljargrupper, dels intressevänstern med sitt ensidiga fokus på ekonomi och dels mångfaldsvänstern med sitt fokus på mångkultur, identitetspolitik och antirasism.

Denna breda vänster förnekar inte ekonomins betydelse, men den reducerar inte politiken till ekonomi. Det gjorde inte heller Marx som enligt Stefan Arvidsson självklart är humanist. Vi människor har en själ och som socialister är vår själ humanistisk. Stefan Arvidsson återknyter här till den humanism som var ett centralt inslag i det socialdemokratiska vänsterparti som bildades 1917, men som sedan på några år skulle raderas ut när partiet gick upp i och blev en del av den Kommunistiska Internationalen.

Stefan Arvidssons försvar för denna socialistiska humanism går på tvärs mot det som varit etablerad historieskrivning också inom Vänsterpartiet. Carl Lindhagen, författaren till Humanistiska manifestet, och en av partiets grundare 1917, har framställts som en hopplöst världsfrånvänd idealist. I den marxistiska grundkurs, ”Studier för socialism”, som jag haft som kursbok för åtskilliga studiecirklar inom VPK på 1970-talet kan jag läsa att ”den vetenskapliga socialismen” hade en svag ställning i Sverige och att ”marxistiska element var uppblandade med pacifism och borgerlig och utopisk humanism”. Men vad Carl Lindhagen hade förstått var vikten av demokratiska former och demokratisk anda i partiet.  Bland annat fanns i partiets stadgar inskrivna demokratiska principer som var oförenliga med den av Komintern påbjudna demokratiska centralismen.

Det är denna humanistiska socialism som utgör grunden för mycket av det som vi idag tycker är typiskt svenska värden, som jämställdhet mellan män och kvinnor, människors lika värde, sexuell frihet, sekularism, barns rättigheter och en gemensamt finansierad välfärd med lika rättigheter för alla. En av Stefan Arvidssons huvudpoänger är att vi i vänstern faktiskt har anledning att vara stolta över vad som åstadkommits, ofta i kamp mot konservativa krafter.

Internationellt sett är det vi åstadkommit extremt, men för oss som lever här handlar det om för de flesta ganska självklara traditionella värderingar. Som att män och kvinnor ska kunna umgås, att föräldrar inte slår sina barn, att vi får älska varandra på det sätt som passar oss. Det är detta som är typiska svenska värderingar som vi bör försvara. Att överlåta detta försvar till Sverigedemokraterna är att sätta bocken till trädgårdsmästare, men precis detta har ofta skett enligt Stefan Arvidsson.

”Socialismens själ” är säkert för många provocerande genom ifrågasätta sådant som inom vänstern varit vedertaget, men stimulerande just genom att vi tvingas att tänka och kanske ompröva ställningstaganden. Här behandlas det mesta som vi som socialister funderar på: rasism, slöja, marxism, handslag, kreativitet, andlighet, lidande, arbetarmakt, tid, stress, män, kvinnor, porr, med mera.

I utgångspunkten med en bred vänster som rymmer både en intressevänster och en mångfaldsvänster finns en vaghet som kan kritiseras, men jag tycker inte det spelar så stor roll vid läsningen. Just som självhjälpslitteratur tror jag Stefan Arvidssons bok kan fylla en viktig funktion.