Sara Danius kritiktexter är dock inte vilket kök som helst – utan en Kvänum-variant fullt av flotta detaljer. I ”Sidenkatedralen” har hon gjort som i sin förra artikelsamling ”Husmoderns död” och placerat texterna i tematiska block: litteratur, fotografi, mode, konsthantverk, osv. Artiklarna är publicerade mellan 2013 och hennes tragiska bortgång 2019. Redan i det första bidraget om Gustave Flauberts ”Madame Bovary” slås jag av Danius formidabla observationsförmåga. Där skriver hon att Flaubert var allergisk mot floskler och slitna fraser. Men i sina böcker strösslade han med dem, alltid i kursiverad form. ”Resultatet är en avancerad form av buktaleri, med ett eko som fortplantar sig genom hela framställningen. Till sist inser man att vadsomhelst skulle kunna kursiveras – och därmed bli föremål för dödlig ironi”. Kursiveringen som en form av buktaleri? Är det inte en underbar känsla för det subtila i texten, så säg.

Skarpa läsare finns det dock många av i samtiden. Frågan är vad som utöver det gjorde Danius så speciell? För att förstå det kan man ta en omväg via hennes klädintresse. I titeltexten skriver Danius om vad hon gillar: vita skjortor med stärkt bröst, rockar i sammet med smaragdgröna detaljer, krås och svarta sidenrevärer. Kort sagt allt det som ger merparten panikkänslor på grund av högtidlighet. På samma sätt är det med litteraturen. Hon dras till Proust, Balzac, Mann och alla de andra författare som skrivit 1800- och 1900-talets stora – och skrämmande – romaner. Och som om inte det vore nog lockas hon av det mest utforskade hos författarna, som förhållandet till moderniteten, kopplingen mellan estetik och teknik, relationen mellan högt och lågt. Men – och detta är poängen – hon gör det alltid med ett litet fnitter. Vem annan än hon skulle likna 1800-talets stora realister vid ”Finlandsfärjor som kommer ur dimman”? Eller Prousts allkonstverk ”På spaning efter de tid som flytt” vid en litterär motsvarighet till ”majonäs”? I en annan text om mode skriver hon gillande om modeller med höga klackar, mörkröda läppstift och nakna armar – så att gäddhänget syns. Det är Danius i ett nötskal.

Nu ska det sägas att allt inte är guld i hennes författarskap. Och särskilt inte i ”Sidenkatedralen”. Här finns bland annat en riktig dålig text om Bob Dylan där klichéerna är så många att Flaubert skulle svimmat. Till exempel liknar hon honom vid ”rockmusikens Ovidius” och för läsaren är artikeln ett uppenbart pliktskyldigt bidrag till Nobelprisutdelningen. Ofta återanvände hon uttryck och i en text om fotografen August Sander – som hon skriver bättre om i ”Husmoderns död” – förvandlas formuleringarna till stående epitet. När hon skriver om mode är hon på intet sätt dålig, och hennes kunskaper är gedigna, men till skillnad från i litteraturtexterna är hon lågmäld. Vilket inte riktigt passar henne – det är som när påfågeln går med det färgsprakande släpet i marken. Om Selma Lagerlöf skriver hon: ”det anstod henne inte att göra sig mindre än hon var, drottningen av svensk litteratur”. Detsamma kan sägas om drottningen av svensk essäistik.

För en stor essäist var Danius verkligen. Efter striden i Svenska Akademien känner de flesta henne som den stridbara feministen som gjorde upp med gubbväldet i institutionen. I hennes författarskap är knytblusaktivismen dock ganska perifer. Snarare är hon – för att tala med Horace Engdahl – en den klassiska litteraturens motsvarighet till kommissarie Poirot. Hon kommer till brottsplatsen sent, när mordet tycks uppklarat och löst. Men så går hon igenom händelsekedjan igen, lyfter ut detaljer och förhör huvudpersoner på nytt. Och vips får fallet en helt ny lösning.